Snart flyttar hästarna

Så den 26 eller 27 december kommer vi att flytta hästarna och det kommer att bli väldigt smidigt för mig som ännu inte har något körkort. Bussen går förbi anläggningen på vägen mellan jobbet och hemma vilket självklart är superbra. På anläggningen har vi ridhus i direkt anslutning, massa möjligheter att rida ut och två stora ridbanor utomhus. Där finns även spolspilta med varmvatten vilket jag har saknat sedan jag flyttade från Tyskland. Men där var man ju bortskämd med både varmvatten, solarium och skrittmaskin, det saknar man ju ändå!

Så fram tills flytten får hästarna komma igång lite sakta och sedan hoppas jag att motivationen skjuter i taket igen. Flytten blir ju precis innan jag tar en liten semester i Tyskland över nyår, men när jag är tillbaka den 2 januari så blir det att sätta fart, nu finns det inga ursäkter längre. Är egentligen väldigt, väldigt ridsugen. Det blir även lite roligare när hästarna är nyklippta och tillputsade igen.

Min fråga till er som ni jättegärna får svara på. Vad vill ni se mer av här framöver? Mer texter, tankar, tips, filmer, bilder? Några speciella önskemål? Jag ska göra allt i min makt för att få igång denna bloggen igen nästa år, har en hel del roliga planer, ska bara spara ihop lite pengar först!

119

Historien om hur Flex valde mig

När jag var 15 år hade jag precis gått över på D-ponny efter att mamma utbildat vår nyimporterade lite speciella holländare i två år. På den här tiden brukade vi vara ute och kika annonser på storhästar på Hästnet för skojs skull och där i flödet dök en annons på Flex upp. Året var 2009 och Flex var bara bebis. I annonsen fanns det en bild på en väldigt snygg fölunge, det var Flex. Han hade vunnit riksföl i Kronoberg med fina poäng och var vad jag vill minnas till salu för ett 6-siffrigt belopp. Vi såg aldrig annonsen igen, men vi minns honom så väl och brukade nämna honom någon gång om året – ”Åh kommer du ihåg den där fina fölungen Flex? Honom skulle vi ha haft!”

140

2 år gick och året hann att bli 2011. Jag var 17 år och saker och ting började äntligen släppa för mig och C på tävlingsbanan efter många år med hjärnspöken i den lilla skäckens huvud. Den 19 juni 2011 tog vår resa slut och letandet efter en ny häst som också förhoppningsvis skulle bli lite plåster på såren påbörjades. Jag hade en fraktur i axeln och fick inte rida på två månader. Mamma provred en häst åt mig som inte gick igenom besiktningen. Sedan hittade jag en valack efter Lord Z i ett försäljningsstall utomlands som jag blev helt såld på, men han hade inte rena röntgenplåtar så det blev inget köp där heller. Men jag var helt såld på honom och sa till mamma att jag så gärna hade velat ha en häst efter Lord Z.

Söndagen den 17 juli 2011 sitter jag på Hästnet medan mamma är i stallet. Hoppet om att hitta en häst har börjat dö ut och jag hittar verkligen ingenting som passar in eller som faller mig i smaken. Men den där kvällen ser jag Flex annons långt upp på förstasidan och klickar direkt in på den. Det tar mig inte många sekunder innan jag kopplar stammen och försäljarna och inser att det är Flex. Jag googlar upp fölbilden för att jämföra strumpor och bläs och får bevis på att japp det är Flex.

00

Jag ringer direkt till mamma och säger ”Mamma, Flex är till salu! Du måste ringa nu, tänk om någon redan har bokat in provridning, skynda dig!” Ordagrant var detta orden jag sa till henne och jag kände förhoppningen växa inom mig men jag var också lite nervös, tänk om han redan var såld? Mamma ringer dit och vi får en tid till provridning redan dagen efter, måndagen den 19 juli 2011. Vi hade kunnat köpa honom där och då på telefon, så rätt kändes det, men Karlskrona var ju inte så långt borta.

Vi beger oss ner till Karlskrona för att provrida Flex som vid den här tiden är 3 år gammal. Jag har en fraktur i axeln som inte läkt och de har ingen ridbana att rida på så jag provrider på en grusväg med en åker på ena sidan och en stenmur på andra sidan. Vi berättar hur vi sett Flex som fölunge och vi får också sedan berättat för oss att Flex egentligen var såld som unghäst. Det var egentligen någon annan som skulle ha honom men affären hade sedan inte gått igenom som tänkt så de hade behållt honom och beslutat sig för att inte sälja honom. Men vid den här tiden hade de kommit till insikt att de inte hade tid med alla hästarna och de skulle i stället satsa på Flex jämnårige kompis som var hingst och som gått treårstest. Därför hade de helt plötsligt bestämt sig för att sälja Flex den där söndagseftermiddagen och jag såg annonsen bara timmar efter att den kom ut.

000

Att inte bli kär i Flex vid första ögonkastet var omöjligt. Med hans sneda öron och hans oskyldiga rådjursblick gick han inte att motstå. Sedan skötte han ju sig exemplariskt under dagen också, till och med så väl att ägaren/uppfödaren sa ”Men Flex, så här har jag aldrig sett dig”. Samma sak sa han när Flex lade huvudet på min axel och sniffade mig i örat en lång stund. Förstå känslan av att känna sig vald av en häst. Det var enda gången i livet som han gjort så utan att försöka knuffa iväg mig som en kanonkula. Flex var snäll som ett lamm den där dagen, men den riktiga Flex var full i fan fast aldrig på ett elakt vis. Han var en snäll häst, men med mycket hyss och idéer för sig.

Under provridningen kändes det som att jag svävade på moln. Jag kan minnas än idag hur jag kände där och då. Ren lycka genom hela kroppen och mitt leende gick det inte att ta fel på vilket även uppfödaren/ägaren kommenterade. Jag sa till mamma ”du måste sitta upp och känna på honom, du bara måste känna hans galopp” och hon satt också upp, och kände precis samma sak som jag. Men vi visste ju redan att detta var rätt. Flex var hästen vi skulle ha. Och bara 4 dagar senare dansade han igenom en besiktning med helt rena papper.

Jag tror att vi alla i livet har den där hästen som är lite extra speciell för oss. Vi har ändå haft 8 olika hästar i vår ägo, men Flex är den enda som har satt ett extra avtryck i mitt hjärta. Flex är den enda hästen jag någonsin känt att jag verkligen älskar, som jag känner att jag har de där extra starka och pirriga känslorna för. Jag trodde inte på det där innan jag träffade honom. Och jag visste inte hur det kändes när det sa klick med en häst innan jag hade träffat Flex heller. Flex var min häst på miljonen, min själsfrände på 4 ben och han var allting jag någonsin kunnat drömma om. Han var min största källa till glädje och lycka i livet och han var den gladaste, mest nyfikna, positiva och charmiga häst som jag någonsin mött. Flex var för mig hästen med stort H. Den där individen man bara får en gång i livet.

93

Tid att sätta igång igen

Klippmaskinen har anlänt och jag ska raka av fluffet på mina hästar till veckan, det blir också startskottet för dem. Dags att göra dem fina och börja rida igång de båda. Längtar så till den dagen när man verkligen kan sitta och trimma dem i balans och allt det där. När de har växt till sig, stärkt sig och blivit lite mer vuxna.

Winnie longerades lite lätt i trav idag. Hon tycker det är jättejobbigt för hon rusar i 200 och springer på bogarna, precis som hon gjort i ridningen också. Sedan lägger hon sig inåt främst i vänster varv och sedan bara kör hon på. På linan brukar jag ta in henne på en lite mindre volt och försöka få henne att korta tempot lite och sedan försöka få henne att trampa under lite med inner bakben med hjälp av mitt kroppsspråk och eventuellt en längre pisk att använda som förlängd arm. Efter en stund jobbade hon mycket mer avslappnat och i bättre balans, kom ut med halsen, upp med ryggen och travade på i ett bra tempo.

Det är samma sak i ridningen, hon springer och lägger all tyngd på bogarna och blir tung i handen. Mycket tempoväxlingar samt försöka få henne att runda sig kring inner skänkel så att hon trampar under mer med det, mjuknar i kroppen och börjar lägga tyngden på bakdelen i stället.

print20

Detta är saker som lossnar med tiden. Hon är ju ännu väldigt omusklad, inte speciellt stark i kroppen och orutinerad. Ska dessutom se till att få munnen checkad av tandläkare så fort tillfälle ges också.

Dags att ta tag i dessa, hitta lite motivation och lägga upp en plan. Så fort jag är hemma från Tyskland efter nyår är det dags att planera ordentligt med P&J’s, ta hjälp av en ryttare till Wille, se till att åka iväg lite mer med dem båda två och massa sådant. Vi välkomnar 2017 med öppna armar, detta året har varit fyllt av väldigt mycket känslor på många sätt och vis.

Dags att sätta lite fart

Hej på er och tack för alla kommentarer och meddelanden jag har fått under dessa dagar. Nu har det gått ett par dagar sedan småhästarna vaccinerades så de ska väl mer eller mindre igång nu, även om mörkret utomhus blandat med allt annat som hänt gett mig motivation -10 till att vara i stallet när eftermiddagen kommer. Men vill man ha sina hästar igång och utvecklas så får man ju ta tag i det. Börjar med att longera Winnie i morgon lite lätt efter jobbet.

Sedan anlände klippmaskinen igår och jag hämtade ut den idag så nu ska de förhoppningsvis bli fina hästar när jag får ork över till det. Ska även presentera vår fina maskin då också, har klippt med den innan och har tyckt att den är helt super!

Annars händer det inte så mycket, jobbar en hel del men det behövs. Längtar tills lönen den 23 efter att ha krigat mig igenom en höst som inte varit den bästa rent ekonomiskt, men nu ska det förhoppningsvis vända och jag hoppas att jag nu betalar mina sista veterinärräkningar på läääänge. Hela detta året har bara kantats av veterinärräkningar och andra stora räkningar, helt jäkla galet har det varit men nu hoppas jag kunna vara på fötter igen!

15

I samarbete med Hexter & Baines

I samarbete med Hexter and Baines visar jag upp och presenterar några av deras damklockor. Jag bär på bilderna klockan ’Devonport’ där armbandet är i svart läder och sedan har den en exklusiv plätering i roséguld.

Vet du inte vad du ska ge bort i julklapp så hade det kanske passat perfekt med en klocka till din syster, pojkvän, mamma eller bror? Hexter and Baines erbjuder fri frakt samt fri retur, de skickar inom 24 h från det att du lagt din order och de har även en nöjda-kunder-garanti som innebär att du får pengarna tillbaka om du inte är nöjd. Passa på att signa upp för deras nyhetsbrev så får ni nu 150 kronor att handla för!

48 49

52

Glädje och sorg

Djur, vänner, familjen och relationer är det som fyller våra liv med kärlek och som förmodligen gör våra liv värda att leva för. Som får oss att gå upp på morgonen och se framåt mot nya saker. Men det är också våra livs allra största sorg – när någon man håller kär försvinner och man inte har makten att göra någonting åt det. Detta är saker som hör livet till och känslor vi själva inte kan styra över. Tiden med de man älskar känns aldrig tillräcklig och det hade inte känts bättre inuti mig om jag hade planerat att Flex skulle få vandra vidare om 2 månader i stället för nu, för även om vi hade fått mer tid tillsammans så hade vi bara skjutit sorgen framåt i stället, och det är inte rättvist för något djur. Han är mitt ansvar, det är mitt ansvar att se till att han inte har ont och att han är en glad och lycklig häst. Och när jag vet att han inte håller längre så är det mitt ansvar att se till att det tar slut.

Nu hade Flex ont, det kunde jag se och det kunde jag märka. Men även om han inte haft ont så hade det varit svårt att få honom att ens fungera som sällskapshäst med tanke på att han lider av en ganska grov headshaking under sommarhalvåret som främst triggas igång av gräs och blad = Flex kan inte gå i gräshage eller äta ens lite grönt för då far han otroligt illa. Och vad är det för liv för en häst när den inte ens kan gå på gräs…

Livet är så hemskt och så vackert på samma gång. Så mycket känslor som tumlar om en i kroppen och så starkt man har fått känna både glädje och sorg. Motgångar och bortgångar kommer vi alla stöta på under livets gång och ju snarare man inser att det är så, att man inte kommer bort ifrån det och att vi allihopa måste gå igenom det, desto snabbare kan vi också komma på fötterna och må bra igen.

1

I will be back

Småhästarna blev vaccinerade och verkade igår förmiddags och vilar därmed i ett par dagar, sedan är det dags att börja sätta igång båda två. Jag jobbar i vanlig ordning massvis och har idag efter jobbet gjort massa matlådor till kommande dagar. Det är lite så livet ser ut just nu. Autopiloten är påslagen och jag gör inte mer än jag måste och känner för just nu. Det är ingen brådska alls med hästarna just nu men Winnie ska bli rolig att sätta igång ordentligt nu. Klippmaskinen kommer förhoppningsvis senast fredag så vi kan klippa lurvtottarna också.

Lite så livet rullar för tillfället, I will be back.

76

Världen rullar vidare även om min värld stannat upp

Även om allting känns så annorlunda och fel så måste livet ändå gå vidare, hela världen stannar ju inte upp bara för att min värld har stannat upp. Det kommer förmodligen att vara en tuff och känslosam tid för mig framöver, men det känns ändå bättre än vad jag hade vågat hoppas på efter vad jag tidigare har gått igenom.

När C försvann så gick allting så fort, från den ena sekunden till den andra så togs livet ifrån honom och jag låg översprungen på marken med en fraktur i axeln och förstod först ingenting. Allting kom som en chock och jag vet inte hur många gånger jag ställde mig frågan – Tänk om jag gjort så här i stället, då hade han fortfarande levt. I 2 dygn efter detta låg jag i mina föräldrars säng och grät oavbrutet, grät tills hela jag krampade och somnade på grund av utmattning, vaknade sedan igen och gjorde samma sak igen.

Processen med Flex har jag ändå kunnat försöka vänja tanken vid under en längre period och det blir inte samma chock som det var den gången, utan jag är så mentalt förberedd som man egentligen kan bli. Sedan gör det fortfarande ont och jag känner mest ett tomt svart hål, men jag vet åtminstone att vi gjort allting vi någonsin kunnat göra för honom och att det inte spelat någon roll om vi gjort någonting annorlunda.

Så här ser livet ut, individer kommer och individer går, det är något alla måste gå igenom mer eller mindre så småningom och man måste lära sig att hantera det för att kunna leva vidare och det tar olika lång tid för olika människor. Det kommer dröja ett långt tag innan jag känner att vardagen känns normal igen, för just nu är den långt ifrån normal för mig, men det enda man kan göra är att fortsätta kriga sig framåt tills man tagit sig igenom det värsta i alla fall.

Nu återstår det drygt 2 veckor med enbart massa jobb och stall, sedan kommer i alla fall Christian hit över jul och sedan åker jag till Tyskland över nyår, det ska bli skönt att få komma iväg en stund vill jag lova.

11062944_10153148792582445_8781946401328952634_n

20080511 – 20161206 <3

Ni som följer mig på andra sociala medier har redan läst att Flex idag har fått somna in. Det fanns inte i min världsbild för 1,5 månad sedan att jag skulle behöva skriva dessa orden och hela livet känns mest tomt och meningslöst just nu. Han är den enda hästen som har kommit in i mitt liv som jag har sagt att jag aldrig någonsin ska sälja för han var verkligen min häst på miljonen här i livet. Han hjälpte mig ur livets mörka hål efter Chaboukie och han är den enda hästen jag har älskat på riktigt, så där så man blir helt genompirrig av att kolla på honom, den enda som verkligen tagit den där speciella platsen i mitt hjärta.

I slutet på oktober åkte vi till veterinären för att Flex hade en rörelsestörning och åkte därifrån med beskedet att han har artros på halskotpelaren vid kota C4. Bara det beskedet är illa i sig och efter att Flex i princip inte svarat det minsta på två kortisonbehandlingar in i halsen så fanns det inget annat beslut att ta än det jobbigaste man som hästägare kan ställas inför. Denna artrosen har förmodligen kommit smygande under många, många år och det förklarar alla ridrelaterade problem jag någonsin har haft, men sedan gick det fort på slutet. Han blev väldigt, väldigt stel och kunde inte böja alls på halsen, jag kunde inte ens svänga honom när jag skulle försöka rida igång honom och hela han var stel. Nu började han dessutom tappa alla muskler och också lite aptit och den där extra gnistan som han alltid har haft.

Jag har insett att det spelar ingen roll hur mycket tid man tillbringar med sina käraste, det känns ändå aldrig tillräckligt och jag har också insett att det inte finns något sätt att säga hejdå på som är enkelt på något vis alls. Det är något man bara måste göra oavsett hur mycket det tar emot och oavsett hur dåligt man mår.

Idag strax efter 13 lämnade vi Flex på kliniken och åkte hemåt med ett tomt släp och alla dessa bokstäver känns fortfarande overkliga, allting känns så overkligt, som att jag liksom inte har förstått att det är så här livet kommer att vara nu. Det enda som känns bra i denna historia är att jag vet att det inte finns någonting annorlunda jag kunde ha gjort för att motverka detta, denna gång behöver jag inte ställa mig frågan ”tänk om” för det finns inga tänk om, vi har gjort allt vi någonsin kan för denna häst och hade han inte haft alla sina begränsningar i livet så hade han kunnat få visa sitt riktiga jag på tävlingsbanan också, där han älskade att vara.

Jag vill tacka min själsfrände för 5,5 helt underbara år. Nu är han en ängel tillsammans med Chaboukie och jag ska försöka smälta allting. Det kommer ta sin tid vilket det också får göra men just nu är all min glöd helt borta. Jag ser faktiskt inte alls meningen med att ha häst längre, jag vet inte om det är detta jag vill när han inte är vid min sida längre. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag hittar tillbaka igen med tiden och att jag någon gång i livet kan få känna samma lycka, glädje och kärlek till en häst som jag gjorde med Flex. Det skrämmer mig att det kanske aldrig någonsin kommer att ske igen.

Tack för allt älskade, älskade, älskade varelse.

184568_10151303944937445_983266818_n

Vi är besegrade

Livet står inför många förändringar och ännu ett kapitel lider mot sitt slut. Vad som väntar här näst och vad som komma skall är det ingen som vet, det enda jag vet är att allting kommer att kännas tomt. Det kommer att kännas som att hela min identitet och alla mina drömmar tas ifrån mig. Som att jag inte längre kommer att veta vem jag är eller vad jag vill. Som att ta halva mig ifrån mig och lämna kvar en trasig halva.

Jag vet inte vad allt detta ska lära mig i slutändan faktiskt, ingen aning har jag. För det tycks inte hjälpa att man tar hand om sin häst som om den vore gjord av porslin, för om det är någon som har gjort det genom åren så är det vi. Flex har varit en otroligt krävande häst, både tidsmässigt med allt vad det har inneburit att vara ägare till honom, men också med tålamodet. Samtidigt har han varit allt jag någonsin velat ha, även om det tagit emot och varit jobbigt så har jag alltid fortsatt att kriga mig framåt med honom, för att han är värd det. För att han är den gladaste, mest nyfikna, mest positiva och käraste häst som gått på 4 hovar. För att han är charmig, har humor och alltid får mig att skratta. Han är så mycket mer än bara en häst. Det har kommit och gått många hästar i mitt liv, men det finns och kommer alltid bara att finnas en Flex. Han var den hästen jag skulle behålla tills han blivit gammal och grå, han jag aldrig någonsin skulle sälja, han som valde mig och inte tvärtom den 18 juli 2011.

Han har skrämt livet ur mig så många gånger, fått mig att gråta så mycket tårar och lämnat mig orolig oräkneliga gånger. Redan efter 3 månader höll han på att stryka med i tarmvred men lyckades med nöd och näppe återhämta sig på väg till djursjukhuset 4,5 timmar bort. Sedan dess har eländet bara fortsatt, med ännu mer kolik, muskelskador på grund av att han röjt sig sönder och samman i hagen, sträckningar på grund av samma orsaker, benskador på grund av samma orsaker också också en operation i Tyskland för två år sedan när hovlederna spökade och inte ville vara fräscha. Så mycket vi har gått igenom tillsammans. Så mycket rehabilitering han har gått igenom och så många igångsättningar som jag har promenerat med Flex som har betett sig som ett monster. Jag har vandrat så otroligt många mil bredvid denna hästen som bockat omkring, stått på bakbenen och haft sig. Jag har spenderat så många ton kärlek och omtanke till honom. Det finns ingen häst jag någonsin gjort så mycket för eller någonsin kommer att göra.

5,5 år har vi haft tillsammans. 5,5 år av trubbel och skador, kärlek och glädje, tårar och skratt. I mitt hjärta är han oersättlig och jag har fruktansvärt svårt att föreställa mig ett liv utan honom, för han har alltid varit mitt liv och skulle vara i 20 år till minst. Han har varit med i Bulgarien, i Tyskland och på alla andra ställen jag varit. Han har rest genom hela Europa tillsammans med oss. Vi har betalt mer i veterinärkostnader trots försäkring än vad vi betalde för honom som 3-åring… Vi har gjort allt vi någonsin kunnat och lite till, alltid tänjt på oss ännu mer för att kunna göra ännu mer. Men denna gång räcker det inte, denna gången slår livet oss med en knytnäve i ansiktet så att vi faller. Denna gång kan vi inte tänja ännu mer på oss för att rädda situationen, denna gång går det inte längre. Vi är besegrade.

Livets glädjespridare

Det finns nog ingen varelse som spridit så mycket glädje och lycka i mitt liv som Flex vilket också speglar sig i väldigt många bilder jag delat med mig av under åren. Men det finns heller ingen som gjort mig så nervös eller som fått mig att gråta så många tårar heller. Flex är en häst med extra allt och en häst som alltid är glad, nyfiken och positiv inför allt han ställs för i livet och det finns ingen häst som någonsin kommer att kunna ge mig den glädjen och den lyckan som han har gett mig. Det var han som lagade mitt hjärta efter att Chaboukie fick vandra vidare och det var han som fick mig att hitta tillbaka till glädjen och lyckan igen, bara genom att vara sig själv och den fantastiska individ han är. Det finns inga ord som kan förklara hur trasig jag är inombords just nu, för jag har inget hopp kvar.

12 15 16 17136 41072138 148399 405707106 184 491 1215

Winnie

Tog en liten kort sväng i skritt och trav på Winnie igår i paddocken. Hon känns absolut bättre än innan denna lilla vila på 1,5 vecka, men fortfarande alldeles för springig framåt och sedan lägger hon all tyngd i handen och springer på bogarna. Sedan tror jag att vi måste kolla upp henne i munnen eller något för hon trivs inte riktigt med detta bettet i munnen, ska testa att prova något annat och se om det fungerar bättre tills vi hittat en bra tandläkare som kan kolla henne i munnen.

Mycket halter och avsaktningar på henne just nu så att bakbenen kommer in lite. Sedan fortsatt arbete med att få henne att runda sig kring min innerskänkel samt flytta sig från den. Vi har börjat med lite sidförande hälper nu och det flyter på riktigt bra tycker jag! Några veckor till så sitter det också. Dags att sätta fart med hennes utbildning nu, snart blir hon 4!

173 175174

Så förskräckligt lurvig. En ny klippmaskin är på G men den var försenad från leverantören till butiken så den lär inte dyka upp fören efter jul… så hittar jag ingen jag kan låna en av så länge så får de vara lurvmonster tills vidare tyvärr…

The reality

Egentligen borde Flex kännas bra nu då det inte är planer på att behandla honom mer utan han ska liksom vara i full gång på fredag egentligen och därefter ska man kunna tuta och köra om behandlingen har hjälpt. Men det kan jag ju med handen på hjärtat säga att den inte gjort. Även om Flex är mindre halt än tidigare så är han ju långt ifrån bra, han är stel som en planka och man kan knappt svänga honom. Han stapplar ett par steg när man sätter igång honom i trav och rör väl sig inte som en GP-häst direkt… det är allt jag orkar skriva just nu. Efter helgen är det många samtal som ska ringas och säkert flera beslut som måste tas tyvärr. Livet är inte rättvist, det vet vi ju alla men jag vill tro att på något vis så finns det en mening med att allting händer även om jag är helt söndertrasad inombords.

61

Friday evening

Ledig dag i morgon, även om jag gillar att jobba på helgerna då man har extra betalt (hehe) och jag ändå inte har någonting bättre för mig. Men kommer ha fullt upp i morgon ändå. På morgonen blir det att sminka sig och fixa sig lite för att ta lite bilder, sedan svira om till stallkläder och dra sig mot stallet. Där ska jag hjälpa Sofia lite med sin ponny och sedan rida min egna ponny, ta en runda på Flex ute för att det är bland det bästa han vet, och sedan ska mamma pyssla om med Willemannen också. Sedan vill jag även passa på att filma en video när jag är i stallet på dagtid så det ska jag också fixa med, ska bara fundera lite kring det innan morgondagen drar igång.

Och det bästa av allt, biljetter bokade till och från Tyskland om några veckor. Christian kommer hit och stannar här över jul, sedan åker vi tillbaka till Kiel tillsammans och sedan åker jag hem igen efter nyår. Oh I love this!! Så om mindre än tre veckor kommer han hit, hihi!

print17

Friday

I morgon är det lite vlogg-time på gång igen hade jag tänkt, så har ni önskemål eller förslag så är ni välkomna med det. Jag är ledig i morgon så jag tänkte också passa på att rida Winnie när det är ljust och passa på att kanske ta lite bilder. Ska bli spännande att se hur hon känns efter en dryg veckas semester. Blir inget långt eller ansträngande, mer känna lite på henne och starta igång henne lite försiktigt igen. Om en månad får hon tävla, kan knappt tro att det är sant, lillskiten har blivit stor ponny nu ju!

I morgon ska jag även hålla i en liten lektion, ska bli spännande och det kommer även vara givande för mig tror jag. Dags att kliva ur comfort-zone och börja våga lite mer och våga uttrycka mig lite mer också.

Men innan detta är det heldagsjobb idag och sedan jogga Flex på lina eller något liknande. På måndag ringer vi nog och rådfrågar med Rasmus om hur det känns och allting… 

img_20160930_100049.jpg

Pratar ut

Jag har aldrig varit ryttaren som rider för bara ridandets skull, alltså ingen hobbyryttare på det viset. Utan jag har alltid älskat allting som har med tävlingar och träningar att göra. Att lägga upp en plan, ett mål och sedan jobba mot det. Jag har alltid fått börja med hästar och ponnyer som inte varit utbildade alls för att vi inte har haft råd att köpa någonting annat, någonsin.

Chaboukie var nyinriden 3-åring när vi importerade honom från Holland 2007, jag var 13 år gammal och redde inte ut honom alls utan mamma utbildade honom och red honom i 1,5 års tid och jag var livrädd för hästen… Men när jag blivit 15 år gammal så tog jag över och började träna och tävla med honom, 2 år fick vi tillsammans och precis lagom tills den dagen när allting verkligen, verkligen började släppa för honom och resultaten börja komma så tog sagan slut, hastigt och hemskt. Precis när alla tårar, allt svett och alla avramlingar började ge lite resultat, och Chaboukie började bli vuxen och vi äntligen kunde få glida med lite på framgångsvågen så tog allting slut. Chaboukie skulle vara min i ett år till, sedan skulle han säljas så jag kunde investera i en bra storhäst. Men så blev det aldrig.

I stället dök Flex upp, 3 år gammal han också. Inriden och kastrerad ett par månader tidigare men inte direkt utbildad. Och som ni vet så har vi kämpat 5,5 år med hoppet om att kanske en dag faktiskt få njuta av stunderna tillsammans, få åka iväg och träna och tävla tillsammans och bara få ha jätteroligt ihop. 8 har han hunnit att bli, och det är bara de sista månaderna som saker och ting verkligen börjat lossna för oss också efter så många års strul med både det ena och det andra. Och jag trodde verkligen att nu äntligen, äntligen ska vi kanske få glida med lite på framgångsvågen och få känna på när allt arbete, all kärlek, all tid, alla pengar, allt svett och alla tårar ger resultat. Men icke denna gången heller tydligen.

62

Jag var tjejen som drömde om att leva ett hästliv till 100% för 3 år sedan. Som inte kunde tänka mig att göra någonting annat i livet än att jobba och arbeta med hästar. Men den gnistan har dött på vägen. Om det var på grund av för mycket jobb eller för mycket motgångar vet jag inte. Men jag vet inte alls längre. Jag är den inbitna hästtjejen som inte kan se mig själv ge upp ett liv med hästar för att det alltid är något jag prioriterat så högt i mitt liv och något som jag vill prioritera så högt i mitt liv också. Men inte om jag ska kämpa röven av mig och lägga ner hela mitt hjärta i något som sedan tas ifrån mig, då vill jag inte vara med längre. Men jag vill inte heller vara hon som gav upp, som gav upp det hon älskade mest i världen, det som hon brann för och det som var hela hennes dröm för bara några år sedan. Jag vill inte vara den tjejen.

Men skulle Flex behöva vandra vidare så kommer motivationen förmodligen att göra det med honom. Han har alltid varit nummer 1, han är den jag har kämpat med för att förhoppningsvis få ut och göra det jag älskar – träna och tävla. Och skulle allting sluta illa så kommer jag heller inte ha råd att köpa en ny häst i dagsläget även om jag vill. För jag/vi kommer inte ha råd.

Men Wille då tänker ni?
Ja Wille är en fantastisk häst och jag vet att han kommer bli lite utav en drömhäst med tiden, även om det är mycket jobb som måste läggas innan dess. Men en vacker dag så är jag helt säker att han kommer vara allt jag någonsin drömt om och velat ha med sin fantastiska galopp, sin explosivitet och sin försiktighet. Men han är inte där idag, och just idag har jag inte orken eller motivationen till att göra denna resa med en unghäst en gång till för min bensin har tagit slut nu. Och jag vill i dagsläget inte ha någonting annat än en Flex eller något mer färdigt än Wille.

124

Winnie ska ju med tiden säljas oavsett vad. Frågan är bara om jag ska ha kvar henne ett tag och få komma ut och tävla henne som jag innerst inne så väldigt gärna vill och där jag faktiskt kan få ta del av den fantastiska känslan som infinner sig när man får göra dem extra fina, åka iväg och visa upp sig på tävlingsbanan. Samtidigt som pengarna från en försäljning av henne kan hjälpa mig att uppfylla andra drömmar och mål som jag har inför nästa år som i slutändan kanske kan ge mig chansen att få köpa mig precis den hästen jag vill ha. Jag vet faktiskt inte. Jag är så kluven hela jag, främst känslomässigt vilket kanske är förståeligt.

Det som skrämmer mig en del är nog tanken på att jag nästan känner mig redo att ge upp hästarna helt och hållet ett tag. Mina känslor drar sig mot Tyskland. Jag vill ha mer tid med C. Jag vill ut och se mer delar av världen och jag har andra drömmar och mål som jag vill uppfylla också. Så ärligt talat vet jag ingenting. Jag vet bara att allting är så jävla orättvist och tanken på att jag eventuellt kommer att förlora den största glädjespridaren i livet gör mig illamående och helt förkrossad.

Förkrossad

Det är tufft just nu. Hela mitt liv har kastats om detta året och just nu är mina känslor som en bergochdalbana i och med Flex status vilket ni kanske förstår. Jag är skitledsen ena sekunden för att i nästa stund försöka se det positiva i hela situationen även om det är tufft. Visst man ska inte ta ut någonting i förskott, men när det bara känns skit att sitta upp igen efter 2 behandlingar med kortison så vet jag faktiskt inte vad för underverk som ska kunna rädda upp denna situationen åt oss. Och som de flesta vet så är Flex ingen promenadhäst och Flex mår inte bra av att äta gräs vilket betyder att han inte kan gå i gräshage med kompisar i framtiden heller, och därifrån kan ni nog räkna ut vad det finns för alternativ kvar.

Allting känns bara skit och helt fruktansvärt hopplöst just nu. I 5,5 år har vi kämpat och dedikerat våra liv till att denna hästen ska må bra, fungera och få vara lycklig. Snacka om en spark rakt i ansiktet rent känslomässigt. Och snacka om att man ifrågasätter precis allt i livet och i denna världen efter allt som har skett och som sker. Fine jag ska försöka att inte tänka på det, men kom ihåg att jag varje dag måste rida på honom med denna känslan för att kunna få ett uttalande från veterinären. Jag orkar inte mer och jag vill inte mer längre. Helt förkrossad känslomässigt just nu.

3

2 ridpass på Flex

Så nu ska Flex igång igen under ryttare och jag har i två dagar ridit honom helt kravlöst, det vill säga fritt fram med ett lätt stöd i handen och ingenting mer än så. Och för att summera det hela så känns han betydligt bättre än vad han gjorde innan behandlingarna, samtidigt som han inte känns i närheten av att vara 100 överhuvudtaget. Det är stappligt, det tar emot och det är inte alls så rytmiskt som jag hade hoppats på = med andra ord så känns det skit inombords just nu. Om 9 dagar har vi tid hos veterinären och det är först då vi vet mer än i dagsläget. Men jag vågar faktiskt, ärligt talat inte hoppas för mycket och det känns skit inombords att behöva rida alla dessa dagarna.

1444-700x441