The story about Flex

Flex har varit min sedan 5,5 år och är väl mer eller mindre genomcheckad överallt efter alla skador och olyckor han haft och varit med om. Sedan i somras har Flex känts väldigt snubbligt av sig, så där snubblig att man liksom reagerar för det känns inte normalt, Flex brukar aldrig vara snubblig på det viset. Men själva vändpunkten som gjorde att vi åkte till veterinären var att Flex en dag för ett par veckor sedan inte ville sätta under sig med bakdelen – överhuvudtaget.

Jag lät honom få det lugnt ett par dagar och tyckte sedan att det kändes bättre och bättre för varje ridpass, men det försvann inte helt så jag ringde ut en equiterapeut som fick kolla på honom. Hon såg också att han rörde sig väldigt märkligt och stelt men hittade väl ingenting som hon direkt sammankopplade med detta, dock masserade/knäckte hon loss en hel del stelheter uppe vid ländryggen och jag promenerade sedan Flex för hand i 2 dagar efter detta. Dag 3 skrittade jag uppsuttet och dag 4 tog vi även ett par travsteg och allting kändes super. Dag 5 var ren katastrof, han ville inte trava överhuvudtaget, han kunde i princip inte trava och dag 6 var det ännu värre. Vi ringde kliniken och fick tid två dagar senare. Där gjordes böjprov, longerprov, man klämde och kände och sedan red jag honom för veterinären och då kom allting fram supertydligt. När Flex fick gå på långa tyglar så syntes ingenting, men så fort man kortade upp dem så ville han inte alls trava, och skulle man sedan försöka korta honom lite i traven så tog det emot så mycket att han mest studsade fram och sparkade, samt var superirriterad.

Flex togs in på röntgen för att ta bilder av nacke och ländrygg och på röntgen kunde man hitta en förändring på nackkota 4 (C4). Man ville då remissa honom vidare till CT-röntgen i Helsingborg för att se om hans kota var förstorad utåt eller inåt, då den kan klämma på nerver och detta i sin tur kan ju ge upphov till hältor. Men eftersom att försäkringsbolaget knappt ersatte någonting så blev det ingenting med det. I stället behandlades han några dagar senare med kortison in i halsen från båda hållen och håller nu på att skrittas för hand i 1,5 vecka till.

Därefter ska han tillbaka in till kliniken och behandlas, sedan ska han ridas igång till vanlig kondition och arbetspass och sedan säger de att man 4 veckor efter andra behandlingen vet om Flex kommer att fungera eller inte, chansen är ungefär 50/50 beroende på hur kotan är förstorad och hur Flex svarar på behandling. Flex har alltså artros i nacken. Och denna har förmodligen funnits där sedan födsel + ett yttre trauma som sedan utvecklats sig på detta vis. När/hur fort eller någonting kan jag inte svara på, jag vet bara att Flex nacke röntgades som 4-åring och då kunde man inte ana någonting i alla fall.

Pusselbitarna faller på plats nu för Flex har alltid varit otroligt styv och stel att rida på. Och jag har ofta känt att någon gång måste det ju släppa igenom? Någon gång måste allt slit ge lite resultat, och självklart har vi utvecklats framåt men den där sista spärren har alltid, alltid, alltid funnits hos Flex. Jag har ridit ett hundratal andra fina sporthästar men sedan sätter jag mig på Flex och undrar varför? Men nu har jag svaret. I och med denna artros så har han självklart haft jättesvårt att böja på nacken korrekt, speciellt åt vänster vilket märkts av i ridningen sedan många, många år. Alla equiterapeuter vi har haft ute har dessutom alltid ”klagat” på hur stel han är i halsen och bett oss att stretcha, men det är klart att det inte har gett det resultatet vi velat ha. Och han har ju gått och byggt upp spänningar i hela kroppen för att kompensera upp för detta, därav alla sina stelheter och liknande. När equiterapeuten nu fick loss det så blev symptomen 10 gånger tydligare.

Det är så fruktansvärt jävla tråkigt och jag har självklart varit så ledsen över detta. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han svarar bra på behandlingen och att jag får en ny Flex att ha roligt med i framtiden. Det känns så hopplöst om detta skulle sätta stopp för allting när vi kämpat fram och tillbaka i 5,5 år nu, det är så fruktansvärt orättvist. Jag har gjort allt för denna hästen, allt och lite till. Jag älskar honom över allt annat och han är min absolut största glädjespridare och bästa vän i livet, finns ingen som just min älskade, fina Flex. Snälla låt detta bli bra.

För blir det inte bra så kommer det inte finnas någonting att göra förmodligen. Flex kommer aldrig att fungera som promenadhäst och Flex tål inte gräs, det säger ju sig självt. Och har Flex ont och det inte blir bättre så kommer jag heller aldrig låta honom få lida för att jag vill ha kvar honom. Men innan dessa beslut är att överväga så ska jag/vi göra allting i vår makt för att detta ska bli bra. Så länge inte Flex tar stryk av det så ska jag göra mitt bästa för att det ska bli bra. Älskade, älskade hästen <3

1

6 thoughts on “The story about Flex

  1. Fy vad sorgligt.. jag kan inte ens föreställa mig situationen ni är i nu. Jag hoppas verkligen att allt löser sig så ni får många fler roliga år tillsammans.

  2. Usch. Har gått igenom väldigt liknande saker med min ponny, efter 7 år av diverse diffusa skador bytte jag veterinär och fick beskedet att hans kropp inte håller för ridning av flera anledningar, vinklad ryggkota, svaga bakknän mm. Däremot fick det ett lyckligt slut ändå, numera går han på en handikappsridskola och tycker livet är toppen. Men fy vad jag förstår din sorg, frustration och uppgivenhet inför det här. Alla år man har kämpat, lagt tid, känslor, pengar och hela sitt hjärta på att det skulle bli bra. Så blir det aldrig det, och tillslut visar det sig varför.

    Jag har aldrig mått så dåligt som under den period när min ponny bara gick skit ju mer jag red. Han hade ingen hälta, veterinären friskförklarade honom, equiterapeuten lossade lite och massören underhöll, red barbacka i ett år pga trodde sadeln kanske låg dåligt, slutade hoppa för att det kanske var för slitsamt för frambenen och gjorde allt, allt, allt för att han skulle må bra. Ändå satt jag med en klump i magen under ridpassen och kunde hoppa av gråtandes mitt i för att något inte stämde, för att jag någonstans kände /visste att han hade ont.

    Fruktansvärt är det! 🙁

  3. Jag blir så ledsen när jag läser detta, ni har gått igenom så mycket tillsammans. Jag blev så ledsen när jag läste om hans artros, efter all otur ni ändå har haft. Jag håller alla tår och tummar att han blir bättre, han ger inte upp i första hand inte heller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.