En sista perfekta dans

I 5 och ett halvt år har jag ridit Flex. Och varje ridpass i flera år har jag undrat varför det aldrig släpper igenom. Varför han aldrig släpper igenom helt i vänstervarv och varför det aldrig någonsin har känts lätt. Varje ridpass har jag ställt mig dessa frågor utan att någonsin ha fått ett svar. Under alla dessa år har vi genomfört 1 enda ridpass när jag kände att nu släppte det, nu känns det äntligen så enkelt som det ska göra. 1 ridpass – det sista ridpasset vi hade innan han började bete sig märkligt.

För just den där dagen så bara släppte allt. Helt plötsligt kunde han galoppera rakt i vänster varv utan att falla inåt, han kunde böja igenom korrekt och det kändes sådär enkelt och lätt som det ska göra. Och också som det borde göra efter så mycket timmar i sadeln. Helt plötsligt gjorde han galoppombyten lätt åt båda hållen utan att tappa takt, rytm eller kasta sig in i dem. Jag minns hur glad jag var och jag minns också att jag bara var tvungen att njuta lite till av känslan och ögonblicket när det äntligen infunnit sig. Och visst var det kanske tur att jag njöt lite extra just den där soliga höstdagen. För efter detta skulle vi aldrig genomföra ett riktigt ridpass igen, för efter detta blev han sig aldrig någonsin lik igen och vi vet ju alla hur det slutade.

Han började även hoppa något otroligt fint på slutet för att vara Flex. Spänsten hade börjat komma och det började äntligen kännas lite enkelt. Men jag undrar ändå såhär i efterhand hur han hade känts om hans kropp inte tagit emot så som den gjort under flera år. Då tror jag verkligen att han hade varit den drömhästen jag satt på när jag provred honom sommaren 2011. För jag vet inte hur många gånger jag frågat mig vart den där hästen tog vägen, hästen jag lärde känna för så många år sedan…

6

2 thoughts on “En sista perfekta dans

  1. Fina Johanna! Har följt dig så himla länge att det nästan känns som att jag känner dig. Sedan du och Chaboukie precis började tävla. Blir så himla ledsen och lider med dig kring allt som skett med Flex, och hoppas verkligen att du hittar tillbaka till varför det är så otroligt roligt med hästar. Att du hittar en häst som du kan göra allt du vill med, för det gör så ont i mig att en så driven person som du eventuellt tappar allt efter detta. Jag slutade själv rida för tre år sedan efter att häst efter häst på ett eller annat sätt togs ifrån mig, och jag har inte ångrat något så mycket någonsin så här i efterhand. Sörj, men ge inte upp. Många kramar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.