Bara tankar

Bland det värsta i livet måste vara att det aldrig känns som att man får nog med tid med de man älskar och håller kära. När man bara vill krama om någon ännu hårdare och aldrig släppa taget, fast man vet att man måste släppa taget så småningom. Och det vi vet är att det blir varken lättare eller svårare att dra ut på det, förr eller senare måste man släppa taget och det gör lika ont oavsett när det är. Det gjorde lika ont att ta bort Flex den där kalla decembermorgonen som det hade gjort om han hade fått vara i livet en stund till. Men där och då var jag som hans ägare och beskyddare tvungen att fatta livets mest hemska beslut, det fanns liksom ingen väg tillbaka. Vi hade kommit till en återvändsgränd och det var som att springa med full fart rakt in i en vägg, det fanns ingen annan väg. Och det hade inte gjort någon skillnad om det hade varit en vecka tidigare eller en vecka senare, det hade gjort lika ont ändå för mig. Men för honom kunde jag spara på lidandet och låta honom vandra vidare någonstans där han inte har ont längre.

Jag vet idag att det finns ingen bra tidpunkt att säga hejdå. Livet innehåller massa motgångar och man får försöka ta sig an dem en efter en och göra det bästa man bara kan av allting som sker. Och jag är ganska säker på att vi så småningom kommer att förstå varför vi har fått lämna ifrån oss vissa vackra själar och individer. Det är för att göra plats för nya. Det är så vi hela tiden utvecklas som människor också, det är en del av livet och det måste vi på något sätt bara försöka lära oss att acceptera. Och ju fortare vi accepterar, desto fortare går vi nog också vidare. Vi har ett liv och vi har själva chanserna och verktygen att göra det bästa vi kan med det oavsett förutsättningar som vi föds med och som vi själva skapar under tiden. Man ska vara glad för det lilla, ta vara på glädjen och lyckan när man har den och njuta av den till fullo just där och då. För livet är en känslomässig berg-och-dalbana och det är ingenting vi kan ändra på, det är bara att försöka åka med och göra det bästa vi kan av de situationer som uppstår.

Jag må vara otroligt tacksam över otroligt mycket i mitt liv och jag försöker också alltid se allting ur ett positivt perspektiv även om jag också är otroligt ledsen, nedstämd och på gränsen till bitter emellanåt. Men det är helt okej. Det är okej att vara ledsen så länge man lovar sig själv att resa på sig och kriga vidare. Ta vara på det man har och på det tilldelats, på de människor man mött och på de individer man får äran att dela sitt liv med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.