Att vänja sin häst vid läskiga saker

Nu ska jag verkligen vässa hjärnan och försöka få ut det jag vill förmedla i ord på rätt vis. Det handlar i alla fall om hur vi tänker (numera) när vi har en häst som är rädd för något eller reagerar på något och hur vi själva ska agera för att få bästa önskat resultat. Både Wille och Showman är ju den typ av häst som är väldigt känslig, hoppar till för saker, reagerar och är åt det explosiva hållet (Wille har ju dessutom varit superextrem) men man kan verkligen träna bort vad som helst med rätt metoder, det har vi verkligen fått lära oss detta år! Showman som var i princip ohanterad när han klev av från transporten i våras, och Willes resa som har varit supermegalång kantad av uppgivenhet, hopplöshet och rädsla. Att numera kunna känna att inget problem är för stort eller svårt att lösa ger hela hästägandet en ny dimension som man aldrig riktigt stött på innan, det är verkligen en häftig känsla!

Hur tänker man nu då, om man till exempel har en häst som är svinrädd för ett hörn i ridhuset eller som fullständigt vägrar gå i närheten av en vattenmatta?
Jag vill tro att det vanligaste om en häst reagerar för något är att man låter den bli spooky och sedan undviker det farliga i största möjliga mån för att inte göra någon affär av det och för att man inte orkar antingen förstöra ett helt ridpass på grund av det eller för att man helt enkelt inte orkar ta itu med problemet för man vet att det blir likadant nästa gång man rider. Och vad händer när hästen blir rädd och vi lägger ner det och går därifrån? Jo den lär sig att om den hoppar till och blir rädd så kommer vi rädda den och ta bort den från problemet. Och det kommer den lära sig fort. Det vill säga, vi förstärker beteendet.

Hur ska man då i stället tänka om ens häst alltid blir spooky i det läskiga hörnet? Spänner sig, inte vill gå dit, kanske hoppar iväg? Det är så enkelt som att man jobbar hästen ordentligt på alla ställen förutom det läskiga hörnet och sedan när den ska vila så ställer man den i det läskiga hörnet. Och så håller man på så en stund. Då ska ni få se hur fort hästen kopplar att läskiga hörnet = bra = vila och till slut kommer du ha en häst som frivilligt springer och ställer sig i det läskiga hörnet = bra = vila…!

Här är en film från idag när Showman höll på att dö för vattenmattan i ridhuset. Nu känner jag Showman och vet att det släpper fort och att jag kan få honom att gå över vattenmattan. Hade det varit en för mig okänd häst så hade jag inte arbetat den över vattenmattan som jag gör utan jag hade gått en bit bort – arbetat den – ställt och vilat den på vattenmattan – gått iväg arbetat den – vilat den på vattenmattan – till en början i alla fall. Sedan hade jag närmat mig vattenmattan och börjat arbeta närmre.

Nu arbetar jag Showman runt och över vattenmattan och ja ni ser ju att han är väldigt spänd, försöker springa iväg och beter sig allmänt ”tråkigt” i början men så fort han hoppat över den ett par gånger utan att tro att den ska bita honom i fötterna så stannar jag och vilar honom mitt på den. Inte många minuter senare travar han över den som ni ser i slutet och jag vet också att han kommer vara betydligt coolare nästa gång jag drar fram den, kanske rent av som i slutet direkt från början.

Så summan av det hela = Låt hästen vila där den allra minst vill vara, då blir det automatiskt ett bra ställe att vara på och den kommer gå dit självmant. Skydda den inte från problemen, då förstärker man beteendet.

Notis; När mamma vande Wille vid vattenmattan förra vintern så lösgalopperade hon honom i ridhuset, sedan fick han vila på vattenmattan mellan varven. Det dröjde inte länge innan han förstod att man fick vila där och sprang dit själv och ställde sig på den som att det var ”pax” i en lek. Så var den inte farlig längre…

Sedan får det självklart inte bli så att de blir lata och alltid ska vila, utan det är en sak man får väga av.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.