Graviddagbok – Vecka 8 (7+6) – 20 maj 2019

Texten är alltså skriven i ett worddokument på det datum som står angivet i rubriken. Lite tankar om allting, känslor, hur jag mådde med mera. Roligt att kunna kolla tillbaka på nu i efterhand! Så här har ni min första graviduppdatering från vecka 8!


8 fulla veckor har passerat, i morgon går jag in i vecka 9. Och idag är det exakt 11 dagar sedan jag fick besked. Beskedet om att det jag egentligen visste innerst inne faktiskt var sant och på riktigt. Jag måste ändå vara ärlig och säga att jag har känt på mig detta ett bra tag, förmodligen började det redan innan jag ens var gravid. Att jag liksom har gått runt och känt på mig att det kommer att ske? Fast inte förstått varför det ska ske just nu för egentligen är det inte läge för det? Egentligen passar det inte in i livet just nu på grund av diverse saker. Men i samma sekund som man står där, med två streck på stickan så är det som att hela världsbilden vrider sig. Det passar visst in, det finns hur många tecken som helst på att det passar in. Och det som säger att det inte passar in, det kommer att lösa sig med tiden. Jag är helt övertygad om att detta kommer bli bra i slutändan trots att jag redan stött på ett antal människor som skriker ”neeeej”.

Allting började med att jag låg sjuk i feber i 5 (!!) dagar, nytt rekord upphöjt till 2 för mig. Och sedan en förkylning som aldrig gav med sig. När jag väl började känna mig bättre, tog ett test, visade positivt så kom illamåendet, tröttheten och allt det där. Det visade sig jag redan var i vecka 6+3. Sedan har det hållt i sig. Illamående på morgonen, under dagen, ingen aptit, sjukligt trött och sover så fort jag får chansen. Somnar lätt 19 på kvällen om det finns möjlighet.

I övrigt. Jag har varit väldigt på det självklara gällande detta från det jag såg resultatet. Det är som att när man väl befinner sig i denna situation och är kvinna, det vill säga den som bär på detta inom sig så är det som att hela kroppen av sig själv bara ställer in sig på vad som komma skall. Jag och min kropp såg liksom inga hinder, bara möjligheter, bara lösningar. Och det är en väldigt annorlunda och häftig känsla redan nu i så här tidigt skede. Helt plötsligt är det inte sig själv man tänker på först utan man sätter något annat, mycket större framför allt och bär med sig det i alla val man gör i vardagen på något sätt.

Hittade en bild från vecka 6 som jag har som ”startbild”. Har sedan en bild från vecka 10 och från vecka 13 har jag tagit varje vecka (tror jag) för att se hur magen växer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.