Känslor inför förlossning

I hela mitt liv har jag haft sådan fruktansvärd förlossningsrädsla. Rädslan för smärtan och att det liksom inte finns någon väg genom den förutom att härda ut den. Jag upplever mig själv som otroligt smärtkänslig dessutom och vet att jag till och med drömt om att jag har blivit gravid och fått panik av tanken på att jag då faktiskt måste härda ut en förlossning. Jag har tidigare inte haft något större sug efter barn och känt mig nöjd med livet ändå men tänkt att jag kanske helt enkelt bara inte är redo och att det kanske kommer en dag när jag vill ha barn. Men det har aldrig varit något som har hängt över mig eller som jag funderat på, ibland har jag till och med tänkt att det faktiskt räcker med hästarna och att ha lite föl samt hundarna. De ger ju oändlig kärlek och berikar mitt liv de också.

Jag skulle vilja påstå att denna förlossningsrädsla har suttit i fram tills början på detta året kanske? För helt plötsligt en dag så kändes det inte alls sådär jobbigt och skräckinjagande som det tidigare gjort och när våren (sen vinter) sen kom så vill jag minnas hur jag hade en sådan otroligt stark känsla i kroppen att jag skulle bli gravid. Den ville liksom inte släppa och jag gick ofta runt och funderade på den, så helt förvånad var jag ju inte den dag när jag plussade. Jag minns dock hur jag ifrågasatte alla dessa tankar under våren, för det kändes verkligen inte som rätt läge av många anledningar. Men likväl kom det där pluset på stickan den 9 maj.

Men fortsatt ingen rädsla eller skräck överhuvudtaget. Jag har inte varit det minsta orolig för något under denna graviditet och resa. Jag har känt mig otroligt trygg och stark i mig själv. Känt att allting kommer att bli bra, att det finns en mening med detta och att allting kommer att lösa sig på allra bästa sätt. Men jag är ju lite sån i grund och botten, trygg och lugn i mig själv. Stabil och med en tro på livet och att saker och ting löser sig bara man vill något tillräckligt mycket. Jag tror att ens tanke och inställning till saker spelar in mycket mer än vad man tror också. Så nu, 78 dagar innan BF känner jag mig fortfarande lika lugn inför förlossningen. Hur jag ska överleva den har jag ingen aning om just nu, och jag tror det kommer göra ont på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt och betydligt mer intensivt. Men trots det är jag trygg i mig själv och att min kropp är skapt för att klara av att föda barn. Och jag planerar att använda så lite medicinskt smärtlindrande som bara möjligt och ställer in mig i tanken på att vara helt utan men den dagen, det beslutet.

Så ja. Förlossningsrädslan jag dragits med hela mitt liv försvann en dag för 10 månader-1 år sedan och det var som att hela jag och min kropp faktiskt kände sig redo för att bära/ha barn. För på en natt var det som att allting bara förändrades och sedan fortsatte det på den vägen. En mening. Om 78 dagar förstår jag nog den meningen på ett helt annat sätt antar jag…

3 thoughts on “Känslor inför förlossning

  1. Det första jag ville ha när jag kom till båda mina förlossningar var ryggmärgsbedövning. xD Ingen av dom tog dock ordentligt, så jag vet NÄSTAN hur det är att föda utan… Det är en så jävla mäktig känsla att föda barn, sådär så man typ inte fattar att det är en själv som gör det. Och jo, det gör ont, men det är som alla säger. Man glömmer bort det sen. <3

  2. Jag har fött två barn, och det har varit lika fränt båda gångerna. En häftig känsla och en smärta som är olidlig stundvis, men lika fort dom har legat på bröstet har man tänkt att det här var ju inte så farligt. Jag har dock varit väldigt tacksam över att smärtlindring har funnits 😉

  3. Ta gärna upp i ett inlägg om det inte känns för privat.
    Var det planerat?
    Försökte ni aktivt eller var det mer, händer det så händer det?
    Hur berättade du för din partner?
    När berättade ni för vänner/familj och hur?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.