Öppnar upp med lite fler frågor+svar

Var det planerat? Försökte ni aktivt eller var det mer, händer det så händer det?
Nej det var inte planerat och egentligen inget som vi haft på tal heller mer än låååångt in i framtiden i så fall. Alldeles för långt in för att ens kunna ta på på något vis. Dock kände jag på mig under flera månader att det skulle ske konstigt nog. Egentligen tyckte vi båda där och då att tidpunkten var fullständigt åt skogen fel på grund av diverse saker som jag inte tänker gå in på offentligt. Men samtidigt kände jag en stor mening med det hela och valde att fortsätta. Nu känns tidpunkten inte alls speciellt fel längre utan väldigt läglig. Tänk så det kan ändra på sig på bara några månader och hur man redan dagen man känner det på sig/plussar börjar ställa in sig på ett helt nytt liv och ju längre man går med dessa tankar ju mer vardagliga känns dem. Så nu känns det inte alls så konstigt och ”fel” som det gjorde i början utan bara passande.

Hur berättade du för din partner?
Han visste om läget med att min mens var sen. Jag har väldigt långa menscykler ibland så jag själv tänkte att de kanske bara var lite längre än vanligt, men när den var jättesen så förstod jag ju att det var någonting på gång. Men ändå sköt jag på att göra ett test, som att jag inte kände mig redo att ta reda på verkligheten. Och det var ju tydligt positivt. Jag var redan i vecka 7 när graviditeten uppdagades. Kan ni förstå att ett embryo på 7 veckor som endast är 8mm långt har ett hjärta som pumpa runt blod redan? Det tycker jag är helt galet, makalöst men också otroligt fint. Men åter till frågan. Han visste om att jag skulle ta ett test och jag berättade att det var positivt. Och sedan storlipade jag för det kändes som sagt så otroligt olägligt…

När berättade ni för vänner/familj och hur?
Jag berättade för mamma dagen efter tror jag, eller 2 dagar efter. Minns inte. Mest för att hon är en sån jag kan prata med som alltid har bra och goda råd och som jag vet stöttar mig i allt. Så det kändes bra att lätta på hjärtat och säga som det var, hur jag kände och hur jag tänkte. Jag berättade även för 2 av mina närmsta vänner, en som själv var gravid i 8de månaden och det kändes bra att prata med någon som förstod mer än vad jag trodde. Det behövdes där och då, verkligen. Sedan berättade jag för lite fler vänner framåt vecka 13/14 och därefter gick jag bara och väntade på att kunna skriva på bloggen och berätta för alla som undrade vart jag ”försvunnit” men fick låta bli under flera månader då jag sökte jobb och inte ville att det på något sätt skulle komma emellan. Jag var ju mer beroende av jobb än någonsin nu när jag skulle bli mamma. Sedan lyckades jag ju hitta ett jobb jag verkligen trivdes på och tycker SÅ mycket om, så det känns sorgligt att redan behöva lämna såklart.

Vecka 18

2 thoughts on “Öppnar upp med lite fler frågor+svar

  1. Gjorde du något tidigt UL eller väntade du till i vecka 18-19? Var du aldrig rädd för missfall? Jag har flera runt mig där fostret dött i ca v 6 men missfallet inte startar förrän vid v 14 så dom trott att dom var gravid. Jag är så otroligt rädd för det själv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.