Min förlossning – Del 1

Här kommer min berättelse om hur det gick till när vår dotter kom till världen. En tjej på 4035 gram och 51 cm lång som valde att dyka upp strax efter 01.00 på nyårsdagen. Helt rätt timing om ni frågar mig! Att vara född den 1/1 är helt perfekt tycker jag, kunde inte blivit bättre även om man nu ändå inte kan påverka. Först ut i Ystad var hon och tredje i Skåne län.

I alla fall. På kvällen den 30/12 satt jag och kollade på fotbollscup på läktaren i idrottshallen i Hörby. Framåt 21-tiden började jag få en del ont i magen. Jag körde hem när cupen var slut (H var med och spelade) och sedan övergick det till förvärkar som kom och gick under hela natten. Blev inte mycket sömn alls för min del utan lite grann mellan att jag vaknade av smärtorna. Fick sovit lite mer på förmiddagen på nyårsafton och vid 11-tiden så började jag klocka mina värkar. De varade mellan 40-90 sekunder men kom väldigt oregelbundet under dagen. Ibland med uppemot en halvtimmes paus, ibland lite tätare. Från 17-18 hade jag ca 10 värkar och valde då att ringa in till förlossningen även om jag visste att de bara skulle säga ”avvakta och se, men du är välkommen att ringa när du vill igen”. Under hela dagen hade jag fått andas mig igenom värkarna då de var jobbiga och nu under kvällen blev det ännu värre och jag kunde knappt koncentrera mig på filmen vi kollade på. Pappa var dessutom förbi och fixade lite med våra datorer här under kvällen på nyårsafton.

Klockan 19 sitter jag i soffan och hör det här berömda knäppet innan jag känner att det kommer en hel del vätska. Här trodde jag att vattnet gick men tydligen var det förmodligen bara den yttre hinnan som sprack och gav upphov till detta. Oavsett vad så ringde jag förlossningen återigen och berättade vad som hänt och efter en del övervägande från deras sida så tyckte de jag kunde komma in på en kontroll åtminstone, men eventuellt få bli hemskickad igen. Så jag började slänga ner de sista sakerna i min packning och från ca 19.15 till 19.45 när vi väl kommit iväg så hade värkarna tilltagit en hel del. Och väl i bilen på väg ner till Ystad så var vi verkligen inne i det på riktigt. Kunde inte sitta ner i passagerarsätet utan fick hänga mig lite käckt över ryggstödet för att ens överleva bilresan på ca 25 minuter. Hade så många värkar under denna period att jag tappade räkningen för de hann liksom bara avta innan det började igen nästan.

Från vår första promenad i barnvagnen idag <3

Väl på plats i Ystad blev jag undersökt. Även detta efter mycket om och men för pausen mellan värkarna var så kort och jag kunde inte ligga på rygg pga smärtan. Men en snabb undersökning blev det och jag var där öppen 4-5 cm redan och ja, sen börjar (eller fortsätter) det roliga. Täta värkar och man vet inte vart man ska göra av sig och sin smärta. Inget är skönt, allt gör ont och är obekvämt. Jag är stenhårt fokuserad på att försöka andas ordentligt och inte spänna mig. Det är det enda jag fokuserar på genom hela förlossningen. Fruktansvärt svårt såklart och jag får bli påmind med jämna mellanrum. Men jag har ingen annan tanke än att det är andningen och att vara avslappnad som kommer att hjälpa mig på bästa sätt genom förlossningen. (Helt övertygad!)

Värkarna övergår sedan någon gång till kraftiga sammandragningar/krystvärkar mellan 21.30-22.30 och hallelujah känner jag. SÅÅ skönt! Helt plötsligt får jag lite vila mellan varven och den kraft de medför tar hela kroppen med sig som en våg. Herregud vilken kraft. Krystarbetet gjorde liksom inte ont men den känslan och kraften som sagt, makalös känsla. Det börjar trycka på och jag blir undersökt igen och då är jag helt öppen och det är fritt fram i princip. De kraftiga sammandragningarna (som jag trodde var krystvärkar, men var ungefär samma fast kanske inte riktigt med samma kraft) övergår sedan till riktiga krystvärkar 23.50 enligt journalen.

Sedan följer en spännande tid där jag vid 22.30 sätter mig på en förlossningspall för det är den enda ställningen som fungerar. Går sedan över en sväng till sängen där jag lutar mig över ryggstödet en stund och sedan tillbaka ner på förlossningspallen igen vid 00.25. Från 23 och framåt kollar jag på klockan hela, hela tiden och de skrattar åt mig haha. En stund innan 00 så inser vi att det blir en januaribebis i alla fall (SÅ glad, för det trodde jag inte när allt faktiskt drog igång!). Jag fortsätter att krysta i något som känns som en halv oändlighet. Känns liksom som att det inte händer något men försöker hålla modet och hoppet uppe – Varje avklarad värk är ett steg närmre! Barnmorskan håller koll på hjärtljuden med jämna mellanrum och till slut kommer vi så långt att huvudet börjar komma ut. Det är den enda riktiga smärtan jag känner förutom värkarna innan jag öppnat upp mig helt och hållet. Det spänner på bra när huvudet ska ut, men helt plötsligt är det ute (fattade inte alls att det var det som hände, trodde det skulle vara mycket värre) och i nästa krystvärk så kommer axeln och resten av henne.

Nyfödd på BB <3

Upp på mitt bröst och jag som är helt närvarande tyckte det var en så konstig känsla ändå. Där var hon, mitt barn. Och jag hade genomgått en förlossning helt utan någon som helst smärtlindring och bara gått in i mig själv och fokuserat. Och det första jag tänker är att jag trodde att smärtan skulle vara SÅÅÅ mycket värre än vad den faktiskt var. Det gjorde ont, men inte så att den inte gick att övervinna. Och jag vill helt och hållet tro att det berodde till största del på min egna inställning och mentala styrka i detta, för jag är fruktansvärt smärtkänslig i vanliga fall.

Mer om detta kommer det säkert att bli i fler inlägg för jag är stolt som bara den att jag klarade av att föda min 4035-grams dotter utan att ens ha en endaste tanke på smärtlindring varken innan eller under. Vi kvinnor är så mycket starkare än vad vi tror, vi är skapta för detta!

Och har ni några frågor så är ni varmt välkomna att ställa dem! Tänker att det blir en del till om när vi flyttas till BB och tiden precis efter hon är född men vi fortfarande är på förlossningen. Ett inlägg om hur jag kände direkt efter, om hur goda mackorna var och allt annat jag kan komma på.

4 thoughts on “Min förlossning – Del 1

  1. Men wow! Sitter själv och är gravid och kan ju inte låta bli att gråta en skvätt och bli lite avundsjuk! Både på hur fint du klarade det och att du får ha din dotter på utsidan av magen!!

  2. Grattis till er fina dotter! Undrar om det var du och din sambo med på sjukhuset eller om din mamma eller andra också var där eller kom dit?

  3. Hade du Skrivit i ditt förlossningsbrev att du ej ville ha ärtlindring? Sprack du eller fick några förlossnings skador?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.