Introducering & tankar av/vid löshoppning

Efter en fråga om löshoppning så tänkte jag dela med mig av lite tankar och funderingar kring detta. Idag ska unghingstarna få åka iväg och skutta lite för första gången och de kommer säkert tycka att det är lite konstigt och läbbigt.

Det viktigaste att tänka på är att det aldrig någonsin ska bli för svårt för hästen. Löshoppning handlar inte om att höja upp så mycket man kan och pressa hästen att hoppa högre än vad den egentligen klarar av, löshoppningen handlar om att börja smått och bygga upp en stabil grund. Kanske blir det så idag att hingstarna bara skuttar över bommar första gången och att vi inte ens lägger upp det till ett hinder, det ska verkligen vara ett lekfyllt moment i början där de ska få känna sig världsbäst! Sedan bygger man sakta, sakta vidare på detta men att höja upp för mycket och för tidigt kommer bara att förstöra mer än vad det faktiskt hjälper.

När man introducerar serier eller flera hinder i följ är mitt tips att alltid börja med att introducera hindret som kommer sist. Sedan tar man det som kommer före i stället för att göra tvärtom, så slipper hästen få en chock när det kommer ett nytt hinder på slutet varje gång. Sedan börjar man med bommar på marken och så får man kanske hålla sig till det tills hästen har framåtbjudning och gör det den blir tillbedd att göra. Därefter kan man höja upp.

Jag använder mig gärna av markbommar precis vid hindret för att märka ut en mer optimal avsprångspunkt, jag använder mig också av markbommar innan hinder för taxering och ibland också även efter eller emellan. Hoppar hästen snett kan man lägga bommar på marken för att korrigera detta. Generellt sett så försöker jag göra det så lätt och enkelt som möjligt med olika justeringar beroende på häst. Men det viktigaste är framåtbjudning och eget framåttänk. Sedan får man fixa med markbommar, avstånd och så vidare så att det passar hästen och målet man har.

– Har man en häst som gärna bränner iväg och hoppar på fart så kanske man inte ska länga ut för att den ska få plats utan då kanske man ska låta avståndet vara så att den får lära sig att backa av och hoppa ordentligt. Då kan bommar på marken mellan hindren också vara en god idé för att hjälpa hästen att få tänka till själv och backa av.

– Stigsprång går fetbort hos mig, anser inte att det ger någonting alls. I stället är det parallelloxrar, gärna breda, som gäller så att hästarna verkligen får hoppa igenom kroppen och komma upp med ryggen och utveckla språnget.

Hur många hinder man har beror väl också lite på. SWB’s treårstest och annat har ett system och sedan är det ett annat system på ponny om jag inte missförstått allting helt. Så mina 3-åringar nu som ska förberedas inför 3-års introduceras självklart på det system som sedan gäller på uppvisning!

Sedan när hästarna är lite mer vana och jag kanske höjt upp lite så får de alltid hoppa ett sista språng som är mycket lägre igen allt för att avsluta hoppningen så enkelt som det bara går med självförtroendet i topp. Det handlar om att bygga upp hästen, ge den självförtroende och visa vägen på ett sunt sätt.

Arbete med Saga och kommunikation i övrigt

Igår fick Saga sadel och stigbyglar på sig. Hon har haft sadel innan men känner ändå att vi tar ett steg i taget och ser vad som händer. Mamma fortsatte med lydnadsarbete från marken och hon hajar riktigt fort den där Saga. Mamma har ju gått en kurs i ”Natural Horsemanship” som har hjälpt massvis med att få bukt på Wille och göra honom trygg och avslappnad i situationer där han tidigare fullständigt exploderat. Jag har lite svårt att förklara och tänker att mamma kanske kan göra det framöver. Planen är i alla fall att jag ska gå denna Steg 1-kurs i samband med att jag rider in Showman!

Men som det är med allt så handlar det om tydliga gränser, kommunikation, att veta vad som förväntas av en och massvis av beröm! Beröm kan vara att man lättar på grimskaftet när hästen slutar spjärna emot som ett exempel. En häst, precis som vilket annat djur som helst behöver veta vad som förväntas av den i olika situationer. De vill göra rätt men det är när de inte förstår eller är rädda som det kan bli fel, möter man dem inte där och då så kan det bli ännu mer problem. Det bästa med att jobba med unghästar är att man kan göra rätt från början och fostra sunda, uppmärksamma och avslappnade individer! Och för att en häst ska förstå så måste vi ju göra samma sak varje gång. Vi kan inte låta hästen springa över en ur boxen ena gången, och sen bli arga nästa gång för att sedan återgå till att bara låta dem ta kommandot. Det ska finnas en ömsesidig respekt mellan häst och människa där hästen förstår att det är vi som är ledaren och det gör den när den vet vad som förväntas av den, då vill den också göra rätt för att få ännu mer beröm!

Så vi fortsätter träna alla hästarna här i vardaglig, sund hästhållning. Idag kan ju mamma peka vart Wille ska gå eller vilket hinder Wille ska hoppa, eller säga till honom i vilken gångart han ska gå i. Eller vifta med saker framför hans ögon utan att han ens reagerar och rida honom i både trav och galopp på långa tyglar och tvärstanna honom med små, små hjälper. Det är otroliga framsteg med en Willehäst!

Planen med Nashville/unghästar

Planen med Showman som idag är 3 presenterade jag för ett tag sedan, planen med Nashville som är lite mer långsiktig ännu då han bara är 1 tänkte jag presentera nu.

Han flyttar alltså hit i början på april. Det ska bli perfekt att ha honom hemma, börja pyssla med honom och få den vardagliga hanteringen att flyta på bra. Kunna släppa honom lös i paddocken och kanske låta honom börja galoppera över bommar, arbeta lite från marken till sommaren. Väldigt basic och väldigt simpelt såklart, men jag tror att om jag lägger en bra grund nu så får jag tillbaka det senare när han växt till sig. Han ska ju dessutom behållas som hingst och planen är att visa honom så småningom!

Han ska alltså ridas in om 1,5 år, hösten 2019. Vi brukar rida in våra som 2,5 åringar. Det är egentligen inget avancerat alls utan vi tränar in kommandon, longerar och sedan har vi ridit i skritt och trav på dem under senhösten.  Enkelt och väldigt okomplicerat. Därefter får de gå på vila fram tills det blir bättre väder under våren. Då tas ridningen upp, alla gångarter ska fungera och likaså styrningen och framåtbjudningen. Då påbörjas även löshoppningen lite mer ordentligt, är de löshoppade lite grann tidigare så de fattar grejen så är det ju super. Men annars löshoppas de under våren också under en period innan de får gå på sommarvila. I början på augusti är det dags att börja förberedas inför 3-årstestet som går i början på september. Sedan tänker jag mig att när de börjar bli 3,5 så får de ytterligare en vila under hösten, efter 3-årstest och nya intryck. Men sedan är det dags för ännu en träningsperiod under hösten/senhöst eftersom att de snart blir 4 och får börja tävla! En vintervila till för en så ung häst känns självklart och en bit in efter nyår så är det dags att bli ridhäst på riktigt!

Året när hästen är 3 anser jag är väldigt, väldigt simpelt och lekfullt för hästarna. Grunderna ska sättas och det ska gå att rida i skritt, trav, galopp samt hoppa mindre hinder uppsuttet. De ska kunna löshoppas bra och de ska uppfostras till trevliga individer. Men arbetet är inte speciellt intensivt och det är mycket vilor för att smälta allt de lärt sig och egentligen ett ganska ”tråkigt år”. Vilorna för de unga är verkligen otroligt nyttiga och viktiga. Man brukar ha en helt annan häst när man återupptar sitt arbete efter en unghästvila och det är en stor del av tjusningen med att jobba med just unghästar!

Utomlands har jag avsagt mig inridningen av hästar men hemma har vi alltid ridit in våra egna. Utomlands har jag dock tagit över flertalet hästar precis när de är inridna och fortsatt utbildningen därifrån, hoppat in dem och hoppat banor upp till 110 cm innan jag lämnat över till någon mer rutinerad. Just fasen efter inridningen och att utveckla vidare till trevliga ridhästar en fantastiskt rolig!

En del av Willes historia

Att försöka klara hur Wille är i text är en relativt svår uppgift. Man måste lära känna honom och ha sett honom när han är som allra, allra värst för att ha någon typ av förståelse för vad det är för typ av häst vi har skaffat oss. I förrgår så travade i alla fall mamma på en helt avslappnad Wille, på helt långa tyglar. Inte så mycket begärt av en vanlig 5-åring kanske, men ett längdhopp i Willes utveckling vill jag lova er!

Wille är alltså importerad till Sverige av oss i slutet på januari 2016. Han var då oinriden, hingst och hade vargtänder.  Väldigt liten, väldigt rädd om sig och väldigt nervös/explosiv. Inte minst kunde du se det i hans osäkra rådjursögon. Att ens ta av och på en grimma var bara att glömma och i närheten av öronen kunde du omöjligt komma. Under tiden som gått och som vi arbetat med honom med hjälp av andra duktiga människor så är vi flera som är ganska så säkra på att det ligger ett misslyckat inridningsförsök i botten hos Wille. Detta tillsammans med sadeltvångskänningar, vargtänder som satt spöken och hans sätt att vara på blev helt enkelt ett större projekt än vad vi och någon annan kunnat tänka oss! Och i fel händer så är jag ganska säker på att Wille idag inte varit vid liv utan klassats som en farlig problemhäst med fel i huvudet.

Wille reds in av Eamon Hickey under 6-7 veckor våren/sommaren 2016, därefter red jag honom en del under sommaren och in på hösten. När det sen började ta emot och bli lite jobbigt under hösten i takt med att han också blev starkare så kom grundproblemet upp till ytan igen. Vi tog hjälp av en duktig ryttare som red och hoppade honom en del under våren och sommaren 2017. Någon som satt kvar när Wille fick sina explosiva anfall (alla gånger utom 1 i alla fall) och det inte fanns någon riktig broms installerad. Men vi insåg när tiden gick att vi nog trots allt behövde backa ännu ett par steg och ta itu med allt på riktigt, från grund och botten! Tog ytterligare duktig hjälp som också resulterade i en avsittning och vi blev vidare rekommenderade till dennes tränare.

Så därifrån har mamma tagit det under hösten och vintern. Hon har börjat om helt från början. Från marken, med kommunikation och att helt enkelt jobba honom avslappnad från marken och vänja honom vid saker han tycker är läskiga, samt påbörjat installationen av en nödbroms. Med en ”natural horsemanship-grund” och ovärderligt proffshjälp så är hon alltså så långt kommen att hon kan trava Wille på långa tyglar, helt avslappnad utan att ta i honom det minsta. Hon kan longera honom löst på volt, peka åt vilket håll han ska gå och han kan gå helt lös bredvid henne. Han springer nästan baklänges bara med hjälp av rätt energier och rätt kroppspråk och detta är bara början men också lösningen för en häst som honom. Bombsäker häst under utbildning. Men man får också inte glömma att Wille är en häst med energi som aldrig någonsin tar slut. Vilar han lite för mycket eller lite för länge så är han bokstavligen som en tickande bomb, bara väntar på att explodera.

Fortsättningen följer om Willekillen, ska filma när mamma rider nästa gång och jag är med, förhoppningsvis till veckan! Nästa steg är att börja galoppera på långa tyglar och bara bibehålla denna avslappnade form och tillstånd som han då befinner sig i. Mamma är verkligen rätt människa för Wille, de är varandras och de behöver nog varandra också!

Och under våren är nog planen att jag också ska utbildas på samma vis, samma sätt att kommunicera med hästen samtidigt som Showman rids in. Det kommer vara en ovärderlig grundsten i mitt förhoppningsvis fortsatta arbete med hästar, främst ponnyer och med tiden är väl målet att kunna utbilda bombsäkra ponnyer som barn kan ta över!

En bottenlös smärta & sorg

När jag kikar in på Linn Olssons blogg och läser om det tragiska öde som hon går till mötes med sin fina häst så vrider sig min egna kropp i smärta och min egna verklighet hinner för en stund i kapp mig. Jag inser och kommer på att min allra bästa vän, han som jag gjorde precis allt för inte längre finns i livet. Han som alltid kommer att vara mitt livs allra största glädje men också största sorg. Hästen som var den första häst jag verkligen älskade sådär innerligt och djupt och förmodligen också den sista. Med honom vid min sida hade jag kunnat klara vad som helst tror jag, han var liksom allt jag behövde. Han gav mig den där vardagliga lyckan och de vardagliga skratten som man behöver. Fyllde min kropp med liv och kärlek. Och så fort tanken slår mig att han inte längre delar livet med mig så går jag sönder fullständigt inuti och för en stund så känns ingenting roligt längre, allt är bara en enda stor sorg och jag känner mig vilse i mitten. Jag skulle göra vad som helst för att få ha honom vid min sida igen…

Minnena må vara något suddiga även om det bara är drygt 1 år sedan jag fick säga hejdå till honom. Hur man åkte in till veterinären i tron om att ens häst bara hade en ”vanlig men något annorlunda hälta” men åkte därifrån med beskedet om att han hade artros i halskotpelaren. Hur ens värld vänds upp och ner på en sekund och allting som har varit så självklart snart ska tas ifrån en och det är inte ens ett val man kan göra, det bara är så. Och hur vriden hela ens verklighet är när man för sista gången ska köra sin häst i transporten till kliniken för att avsluta dennes liv. Det är förvisso en tjänst man gör djuret som har såpass ont att man inte kan göra någonting, men oavsett så är det bara fruktansvärt och hemskt. En smärta som är bottenlös. Men som jag brukar säga, det finns inte rätt tidpunkt att säga hejdå. Det gjorde lika ont för mig då som det hade gjort idag. Tiden är aldrig någonsin tillräcklig med de man älskar, tyvärr. <3

Planen med unghästarna!

I månadsskiftet mars/april hamnar hästarna på samma ställe och inridningen av Showman kan påbörjas på riktigt! Jag tänker mig att inridning och löshoppning kommer bli en intensiv del av hans vardag under ett par veckor. Han ska ridas in och allt ska befästas och löshoppningen ska flyta smidigt och enkelt. Sedan får han släppas på bete i mitten/slutet på maj tillsammans med Nashville och gå där i 1,5-2 månader för att sedan tas in och göras redo inför treårstestet som går av stapeln den 2 september i Åstorp! Det är min plan hittills!

Han är ju bara 3 år och då brukar jag räkna med att de får jobba 3 dagar i veckan ca. Man kan utgå från det och sedan lägger man upp arbetet utifrån individen. Vissa behöver kanske jobbas flera dagar på raken för att man ska komma till avslappning, medan vissa fungerar det bra att man kör varannan dag. Det är sådant man får ta reda på i takt med att man lär känna individen man arbetar med!

I början blir det mycket jobb från marken och mamma kommer hjälpa mig så mycket hon kan och hinner då hon jobbar Wille en hel del från marken just nu och det gör underverk. Och sedan så ska helt enkelt löshoppningen introduceras och där ska hittas en naturlig bjudning framåt.

Min plan är att ni ska få följa så mycket som möjligt av detta arbete i vår/sommar med målet treårstest i höst!

Nashville som ska behållas som hingst kommer må väldigt gott av den dagliga hanteringen han kommer utsättas för! Det är precis vad han behöver efter att ha gått på lösdrift fram tills idag och bara varit lite hanterad mellan varven. Han har dock varit väldigt människokär men jag känner att det behövs lite grundlydnad och en fungerande kommunikation innan hormonerna eventuellt kickar in! Vardaglig, konsekvent och genomtänkt hantering är helt enkelt superbra för honom med allt vad det innebär!

Mitt mål är som vanligt att utbilda trygga och säkra ponnyer som barn med tiden ska kunna rida och tävla på men som ändå har den där lilla extra gnistan på tävlingsbanan!

2008 – Lucky Red Swallow e: Veronas Bo-Gi

En tidig morgon i början på juni 2008 så tittade vårt första föl ut. Ett fuxsto e: Veronas Bo-Gi som fick namnet Lucky Red Swallow efter att en svala suttit och sjungit psalmer på boxkanten i samband med hennes födsel. Svalan som hon kom att kallas var alltså Mon Amie’s första föl hos oss. Mon Amie hade haft ett föl tidigare från en tjuvbetäckning som ung men detta var första hos oss. Svalan såldes vidare redan som 1,5 eller 2-åring till Åsa Johansson & Alice Leander på Gotland. Hon blev maxad B-ponny och har tävlat upp till MsvB hoppning.

2011 var Svalan i Falkenberg på Riksfinal för 3-åriga ponnyer. Hon blev bästa B-ponny med snittpoäng på 8,3. Hon visades även på premiering 2011 och fick  88799 = 41p och därmed diplom. På treårstestet som var i maj 2011 fick Svalan 887889 = 48p utmärkelse och kvalad till riksfinal!

Från tidningen ridsport: https://www.tidningenridsport.se/glada-svalan-haller-kvaliten/

Idag är Svalan dräktig och ska få sitt första föl lite längre fram i vår. Jag postar två filmer från en LA och hennes debut i MSVB. Den galoppen tycker inte jag är att leka med i alla fall, vilken power. Och ja, denna blev lika lätt i rumpan som sin mor!

Eftersom att Svalan såldes så tidigt att jag inte ens hann att rida in henne så har jag därav bara lösa travbilder på Svalan. Resten av bilderna har jag fått av Svalans nuvarande ägare Alice Leander!

Att leta häst

Som ni säkert sett så har jag nämnt att jag letar en ponny i en lägre prisklass. Och ja, det gör väl de flesta om det kan vilket är förståeligt. Vad som är en lägre prisklass kan man ju dock diskutera, det beror väl egentligen helt på vad man söker för typ av häst eller ponny. Jag själv har ju letat efter en yngre häst, 4-6 år gammal som av olika skäl är outbildad eller på något sätt grön i sin ridning/hantering, då kan man absolut komma undan med att hitta kvalitetshästar till något mindre prislappar om man har tur. Den kanske behöver vuxenutbildas innan ett yngre barn tar över, ägaren kanske har plats eller tidsbrist, alternativt behöver bli av med den fort på grund av andra anledningar. Då tänker jag också att man kan fynda. Dock får man verkligen leta med ljus och lykta för att hitta dessa verkar det som, har trots detta fått flertalet olika erbjudanden om ponnyer och annonser skickade. Men i slutändan har man fått sålla ut ändå på grund av andra anledningar, exteriörbaserade, dåliga olater eller annat.

Just nu har det tagit stopp i hästletandet, det känns liksom på något vis hopplöst. Har mejlat på en 3-åring dock, egentligen ska jag ju inte ha en 3-åring men det är också en balansgång det där. En sund, svenskfödd, välstammad 3-åring som går i samma linje som mina egna avkommor vilket också är den linjen jag vill fortsätta på – att utbilda ridponnyer… eller så kan man försöka hitta sig en irländare, något äldre, för samma pengar men man har egentligen ingen aning om bakgrunden. På något vis så ligger det ju en poäng i det där. Men i slutändan har jag också kommit fram till att det viktigaste är att det känns rätt i magen. Det ska vara kul att åka till stallet igen, det ska nog ändå vara något i Winnies klass för att det ska kännas sådär underbart roligt, och det är ju också det klientelet hästar som jag vill hålla på med, utbilda, visa upp och tävla. Då kanske jag, trots allt, får tumma på åldern om jag hittar något som passar in på resten? Svårt, svårt, svårt!

Annonsering av hästar? Köpa häst? Sälja häst?

Tänkte skriva just lite om försäljning, annonsering och köp av häst för det är absolut ingen enkel procedur och jag har en hel del tankar att ventilera, utvärdera och diskutera kring nu när jag själv letat häst dryga månaden.

Först och främst när det kommer till annonsering av hästar. Jag förstår verkligen inte hur svårt det kan vara att ta några bilder på sin häst till annonsen. Alla dessa annonser utan bilder, eller nästan ännu värre – bilder tagna snett bakifrån/snett underifrån/i ett kolsvart ridhus/2 km bort. Man behöver varken vara begåvad eller äga en systemkamera för att kunna ta en normal bild på en häst. En uppställd och en huvudbild räcker en bra bit. Och då gärna utan rörig bakgrund och med öronen framåt i en korrekt vinkel. Samt att kunna spela in en vettig film till sin annons?! Behöver inte vara 10 minuter lång. Men samtliga gångarter i båda varven på volt eller vad som helst. Och alla dessa annonser med prints från löshoppningsfilmer men sedan finns det ingen film? Say what?! Är hästen ung och är löshoppad så får man väl skaffa fram en film kan jag tycka men jag kanske är kräsen haha.

För att jag i princip ens ska klicka in på en annons så vidare de första 2 raderna inte är WOW är liksom att det är en okej tilltalande bild där man ser vad det föreställer. I övrigt kräver man inte så mycket mer än kort och konkret information om hästen och en hyfsad film så man kan göra en bedömning om man ens är intresserad överhuvudtaget. Det måste ju spara hästägare/säljare så mycket tid att bara lägga ut ordentligt material från början kan jag tycka? Eller?

Jag vet inte huuuur många annonser jag kollat igenom, videos jag kollat och googlingar jag gjort haha. Har annonserat efter hästar på instagram och fått massvis med svar. Ett roligt fenomen är dock när man annonserar att man söker en 4-6 år gammal D-ponny och får svar om 14-åriga C-ponnyer, småvuxna storhästar och allt annat som inte faller inom de kriterierna jag söker inom. För jag har gjort upp mina kriterier och tänker liksom inte tumma på den biten. Dock funderar jag på om jag är kräsen när det kommer till hästletandet?

Egentligen letar jag ingen jättesuperstar. En normalbegåvad, trevlig och sund individ som ska gå igenom en klinikbesiktning och inte ha några olater eller avvikande exteriör. Men de tycks bli slängda efter mig de där hästarna, har tackat nej till en hel drös med jättefina och söta ponnyer men som tyvärr faller på någon av ovan nämnda delar.

Men ja, att sälja häst kan också vara intressant emellanåt. Men detta inlägg blev visst inriktat mot just mitt hästletande. Lät jag bitter? Eller är det inte så simpelt som jag kan tycka att det är att utforma en normal, enkel och konkret annons med en bild där man ser hästen och en film som är såpass skarp att man ser vad det föreställer?

Tjänar man på att föda upp/köpa in, rida till och sälja?

Svar nej, så vidare du inte får tag på en riktig superstjärna som tävlar MSV inom några månader möjligtvis, förutsatt att du köpt den för en billig peng och att den är hel. Har jag tjänat några pengar på Winnie om vi lägger ihop allt som hon har kostat oss under åren och drar av summan jag fick för henne? Svaret är garanterat nej. Tänk er mat, veterinärkostnader, uppstallningskostnader, hovslagarkostnader osv under 4,5 år, det vill jag inte ens räkna på för då blir jag väl gråhårig direkt. Bara att tillverkade henne gick på 10.000-13.000 och sedan ska ju hennes mamma ha stallplats och mat under den tiden också…

Skillnaden är dock att alla dessa summor betalas utspritt över en längre period och jag får nu betalt i en enda klumpsumma. Jag resonerar såhär:

Jag kan inte se mig själv utan häst, därav är jag villig att betala för 1 häst i månaden för att det är mitt intresse, hobby och allra största passion. Denna summa är jag då villig att betala oavsett om det är en häst jag ska ha i 20 år eller i 20 veckor. Kan jag då köpa en grön, outbildad häst för en mindre summa pengar, rida i 6-12 månader och sedan sälja igen för en högre summa pengar så anser jag att jag har tjänat på det, så vidare den inte gått och skadat sig, även om den kanske har ätit upp alla dessa pengar under tiden. Men de pengarna som den kostar i månaden är jag i vilket fall villig att betala för att det är min hobby och mitt tidsfördriv. Förstår ni?

Sedan beror det ju självklart på hur länge man har en häst innan man säljer den. Jag vill gärna själv hinna ha lite roligt med den, utveckla den ordentligt och låta den pausa emellanåt innan jag letar efter det perfekta hemmet. För att hitta ett bra hem är också en del av hela grejen, inte bara skicka iväg den till första bästa. Så med facit i hand. Nej man tjänar förmodligen i princip ingenting/går minus eller möjligtvis en låg summa i bästa fall beroende på fasta kostnader och hur länge man har hästen. Men å andra sidan har jag samma fasta utgifter varje månad men pengarna på sparkontot kan öka…?

Lördagstankar

Folk måste ju tro att jag är helt knäpp i skallen emellanåt, att jag aldrig känner mig ledsen eller nedstämd och att livet alltid är på topp. Så är väl inte fallet utan jag har mina meltdowns när jag ifrågasätter i princip allt som finns. Men i övrigt så är jag nog otroligt positivt inställd till livet och till allting som sker. För allting som har skett tidigare har ju lett mig fram dit jag är idag, med människorna jag är med och det är något jag faktiskt är väldigt tacksam över. Så allting som sker nu, alla val jag gör och allting jag utsätts för just nu kommer att leda fram till något fantastiskt i framtiden också, vad de än må bli så brukar det bli bra i slutändan.

Livet är i ständig rullning som jag sagt flera gånger de senaste dagarna, men det är ju verkligen så. Inget är konstant, allting ändrar på sig och vi har hela tiden ett val. Att stanna kvar eller gå. Att sälja eller behålla. Att ändra på eller fortsätta befinna sig i. Varje dag har vi ett val att kunna ändra på sådant som inte gör oss gott. Och hela tiden utsätts vi för nya saker där vi måste välja väg. En dörr stängs, två nya öppnas och nya möjligheter infinner sig. Vad som sedan är rätt kan man bara avgöra själv, men följer man magkänslan så brukar saker och ting lösa sig allt eftersom.

Det är väl lite av helgens tankebanor. Mycket som händer. Inget som händer på samma gång. Glad för det jag har och för de människor jag har.

Live in the present

Har ni någonsin tänkt på hur varje litet steg vi tar i livet kommer att påverka något otroligt i framtiden? Man kanske inte tänker på det just i det ögonblicket, men alla val jag tidigare har tagit i livet har ju lett mig dit jag är idag. Oavsett vilka val det har varit egentligen. Jag valde att flytta utomlands, valde att flytta hem, valde att avsluta relationer som inte var 100% och valde att åka till vissa platser vid särskilda tidpunkter. Mötte nya människor, avslutade relationer och träffade andra. Allting har ju påverkats av tidigare val och nu står man här, den 8 augusti 2017 och undrar hur allting kunde bli som det blev? Men är också väldigt tacksam över att allting är som det är. På något vis kan man känna att man är på rätt plats vid rätt tid och att oavsett hur dåligt man har mått tidigare, oavsett vilka dåliga val man gjort och vilka situationer man har satt sig i så kan man ändå inte låta bli att vara tacksam över det. Över lärdomarna och över allting som de valen påverkat livet som jag lever precis just nu.

Det är ju faktiskt vår historia som formar oss till den vi är. Misstagen som får oss att förhoppningsvis inte göra om samma saker. Som får oss att bli klokare. Som får oss att tänka om och som får oss att kanske hela tiden försöka vara lite mer här och nu. Mycket skit ska man gå igenom, det kommer vi aldrig att komma ifrån för det hör livet till. Man får bara försöka att lära sig att åka den där bergochdalbanan som livet innebär och förstå att det kommer toppar när man är längst ned i en dal, men också passa på att njuta när man väl är uppe på toppen innan det vänder igen. Det är liksom inte målet eller målen i livet som är hela grejen, utan faktiskt resan dit och längtan efter någonting. Jag tror man måste ta tillvara mer på det ibland och inte stressa förbi nuet för att man är ivrig efter att springa i mål.

Och precis som alla säger, ta vara och ta hand om de nära och kära du har för man vet aldrig när det är för sent. Och man får aldrig tid nog så det räcker med de man älskar så passa på att älska så mycket du kan i stunden och vara så närvarande man bara kan vara. För det är de ögonblicken i livet som faktiskt är de fantastiska, vi måste bara öppna våra ögon för dem och försöka vara lite mer här och nu hela tiden.

Jag ser upp till dig för att du vågar och orkar ta fighten.

Är det någon människa som jag ser upp till så är det Nellie, inte minst efter nästa bakslag i karriären. Jag tycker att det är så fruktansvärt tragiskt att hon ALLTID ska behöva tänka lite extra på allting, alltid jobba i motvind och aldrig kunna ta någonting alls för givet. Nellie kan inte ens få vara sig själv, utan hon måste på något vis stöpas in i en mall precis som alla andra här i världen för att passa in i det samhälle som är uppbyggt. Går man mot strömmen, är lite för stor i käften, går sin egna väg eller vägrar att rätta sig i ledet så får man skit tillbaka för det på ett eller annat sätt. Man ska helst bara sitta ner tyst, tiga och alltid anpassa sig efter alla andras önskningar och visioner om hur man borde vara. Att vara tjej, 16 år gammal som själv jobbat sig dit hon är, offrat massvis och alltid fått jobba i motvind. Aldrig någonsin backat för vem hon är och vad hon står för. Alltid stått upp för de svaga och aldrig rättat sig i ledet. Klart det sticker folk i ögonen. Tjejen är dessutom hur jäkla framgångsrik som helst, det retar alltid gallfeber på någon.

Det behövs människor som Nellie. Som vågar ta kriget öppet offentligt. Som vågar stå upp för vad som är rätt och för vad som är fel. Som vågar ifrågasätta och som vågar skrika ännu lite högre när de helst hade velat att man satte sig ner i båten och teg. Jag vet att folk har väldigt delade meningar om Nellie och om det är på grund av att hon är ung, snygg, framgångsrik och känd eller om det har med andra saker som jag inte har en aning om att göra vet inte jag, och inte bryr jag mig heller. Av det lilla jag känner Nellie så är hon otroligt mogen och ödmjuk för sin ålder och Nellie behövs. Nellie är en ledare som visar vägen, Nellie ger inte upp och hon krigar vidare lite till när vindarna blåser som allra värst. En ren och sann förebild för såväl den enskilda individen som för oss ryttare som varje dag tragglar i stallet i flera timmar. När folk trampar henne på tårna, så trampar hon lite hårdare tillbaka – med all rätt. För allt som hon har tvingas genomlida p.g.a sitt kändisskap och att hon har varit framgångsrik är helt sinnessjukt egentligen. Att hon sedan som grädde på moset alltid måste passa sig lite extra för vad hon skriver, tycker, känner och publicerar p.g.a folk vaktar henne överallt är också vansinne. Hon kan inte ens få vara sig själv, få fokusera på sitt egna och kunna slappna av i rollen som ryttare. Hon jobbar alltid i liiiite extra motvind. Och jag ser upp till henne för att hon vågar ta fighten när alla andra rättar sig i ledet och tiger.

Visst, man ska inte blunda för att det eventuellt finns två sidor av storyn. Men det kvittar. För det är absolut inte rätt ändå och hon är ändå en fantastisk förebild, för många av oss!

Bara tankar

Bland det värsta i livet måste vara att det aldrig känns som att man får nog med tid med de man älskar och håller kära. När man bara vill krama om någon ännu hårdare och aldrig släppa taget, fast man vet att man måste släppa taget så småningom. Och det vi vet är att det blir varken lättare eller svårare att dra ut på det, förr eller senare måste man släppa taget och det gör lika ont oavsett när det är. Det gjorde lika ont att ta bort Flex den där kalla decembermorgonen som det hade gjort om han hade fått vara i livet en stund till. Men där och då var jag som hans ägare och beskyddare tvungen att fatta livets mest hemska beslut, det fanns liksom ingen väg tillbaka. Vi hade kommit till en återvändsgränd och det var som att springa med full fart rakt in i en vägg, det fanns ingen annan väg. Och det hade inte gjort någon skillnad om det hade varit en vecka tidigare eller en vecka senare, det hade gjort lika ont ändå för mig. Men för honom kunde jag spara på lidandet och låta honom vandra vidare någonstans där han inte har ont längre.

Jag vet idag att det finns ingen bra tidpunkt att säga hejdå. Livet innehåller massa motgångar och man får försöka ta sig an dem en efter en och göra det bästa man bara kan av allting som sker. Och jag är ganska säker på att vi så småningom kommer att förstå varför vi har fått lämna ifrån oss vissa vackra själar och individer. Det är för att göra plats för nya. Det är så vi hela tiden utvecklas som människor också, det är en del av livet och det måste vi på något sätt bara försöka lära oss att acceptera. Och ju fortare vi accepterar, desto fortare går vi nog också vidare. Vi har ett liv och vi har själva chanserna och verktygen att göra det bästa vi kan med det oavsett förutsättningar som vi föds med och som vi själva skapar under tiden. Man ska vara glad för det lilla, ta vara på glädjen och lyckan när man har den och njuta av den till fullo just där och då. För livet är en känslomässig berg-och-dalbana och det är ingenting vi kan ändra på, det är bara att försöka åka med och göra det bästa vi kan av de situationer som uppstår.

Jag må vara otroligt tacksam över otroligt mycket i mitt liv och jag försöker också alltid se allting ur ett positivt perspektiv även om jag också är otroligt ledsen, nedstämd och på gränsen till bitter emellanåt. Men det är helt okej. Det är okej att vara ledsen så länge man lovar sig själv att resa på sig och kriga vidare. Ta vara på det man har och på det tilldelats, på de människor man mött och på de individer man får äran att dela sitt liv med.

Ett hål som fylls ut

Humlan har nu varit hos mig i drygt 1,5 månad redan och jag har fått se en häst utvecklas och blomma ut något makalöst under denna tiden. Jag vill minnas de första skritturerna vi hade i skogen. Hästen gick på riktigt inte framåt en meter utan att jag var tvungen att vara där och pusha på. Noll framåtbjudning kan man milt sagt uttrycka sig. Men vi skrittade på i en hel månad och nu kliver hon på som aldrig förr med öronen spetsade och verkligen skrittar igenom hela kroppen. Började trava igång henne för några veckor sedan också och har sedan förra veckan lagt in lite kortare stunder med galopp också. Började med att galoppera på en jättefin raksträcka i skogen där hon frustade av glädje och har lagt in ca 5 minuters galopp även när jag ridit på banan nu.

Mitt mål under hela denna resan som hittills varit är att Humlan ska vara glad. Ingen press, ingen stress utan bara positivitet och massvis av beröm. Det enda jag har velat är att hon ska tycka att det är roligt att bli riden. Att hon ska spetsa öronen och frusta för att hon är nöjd. Och vi har verkligen kommit en bra bit på vägen. Hon utstrålar så mycket positiva känslor och tycker det är så roligt att få arbeta igen och det gör också mig väldigt, väldigt glad.

Jag älskar denna häst, alltså verkligen. Och när hon väljer att sänka huvudet och lägga det i min famn i stället för mammas så gråter mitt hjärta några tårar. Jag får känslan av att hon känner igen mig. Att hon vet att jag bara vill henne väl och att jag faktiskt älskar henne. Att förlora Flex har tagit otroligt hårt på mig. För han är och kommer alltid att vara min häst här på jorden. Men Humlan fyller ut tomheten och saknaden efter honom på ett sätt jag aldrig hade kunnat tro faktiskt. Och vad jag känner för henne är också starkare än vad kunde tro. Är så evigt tacksam att hon är i en god väns ägo och att jag får äran att ha henne nu, för just nu behöver jag henne och jag vill också tro att hon behöver mig.

Nu fortsätter vi framåt med ridningen. Ökar intensiteten allt eftersom och fortsätter ösa i henne mat för att kunna bygga de muskler som krävs. Men man kan redan se lite skillnad på hennes rygg vilket gör mig glad. Hon har börjat fylla ut sina hålor vid sadelläget vilket är fantastiskt. All ridning just nu är bara lång och låg form men samtidigt se till att hon använder bakbenen rätt så hon inte hamnar på bogarna och hänger på bettet. Operation bygga överlinje pågår med andra ord för fullt, allting tar sin tid!

Och på något vis påminner hon om Flex. Vill tro att det är mer än bara färgen och bläsen. Oavsett så är det fantastiskt!

Och för er som vill se hur hon såg ut för några månader sedan -> check this out… 🙁

Återförsäljare

Jag kommer nog bo i mina ljusgråa Horse Pilot-byxor i sommar även om det egentligen är en ganska opraktisk färg att ha i stallet. Men jag kommer förmodligen att älska att de har en opraktisk färg när hettan kommer på riktigt, jag tror knappast man hittar skönare ridbyxor att stekas i under sommarhalvåret. Jag vill också passa på att säga att dessa ridbyxor inte endast finns hos horsepilot.com utan även hos den svenska återförsäljaren Ankis Hästsport! Jag får börja klura på vilken färg som blir min nästa i alla fall. Frågan är om man någonsin vill ha vanliga ridbyxor på sig igen efter att ha vant sig med dessa, jag brukar verkligen dra mig för att ha ridbyxor på mig och skrittar hellre i mjukisbyxor om jag kan.

Life is short, I choose happiness.

Ibland får man sina törnar på motivationen i livet och de tycks komma med jämna mellanrum just nu, man får verkligen passa på att njuta av glädjen och lyckan så länge den varar innan man knockas ner på jorden igen. Jag är i alla fall otroligt glad över att jag är så positivt inställd till allting som sker i mitt liv och till alla motgångar jag möter, det gör allting så otroligt mycket lättare. Ju fortare man accepterar att livet inte är fläckfritt utan att det är rent utav svinjobbigt emellanåt, desto fortare tror jag också att man tar sig igenom motgångarna. För vi allihopa går igenom motgångar, vissa svårare, vissa inte. Det är hur många som helst som gått igenom samma saker tidigare som jag och fixat det, så det är klart att jag också kommer att klara det!

Bryt ihop, gråt några liter och kom igen. Kämpa vidare, gör någonting bra utav det liv du fått och försök att se det positiva och vackra i allting för där finns alltid någonting! Släpp taget om det som inte är bra, släpp taget om det som inte får dig att må bra eller som gör dig lycklig längre. Släpp taget om det som inte känns rätt i magen. En vacker dag kommer du att se tillbaka på det och vara glad att du tog steget just den där dagen och inte flera månader senare.

Idag är en ny dag, och idag väljer jag att vara glad. Glad och tacksam, precis som alla andra dagar. Idag fortsätter jag att gå på min väg tillbaka upp ifrån hålet jag trillade ner i igen och idag fortsätter jag att kämpa mot mina drömmar och mål igen. Och idag måste jag faktiskt också få tacka min käraste vän Danai för att hon är den bästa vännen man kan önska sig. Som alltid stöttar, peppar och backar mig. Evigt tacksam över att våra vägar korsades.

Life is short, I choose happiness.

Stay positive, always

Fy vad jag är glad att min mamma under hela mitt liv präntat in att man ska vara positiv och fokusera på det man vill ha och inte tvärtom, för det hjälper verkligen och inte minst när livet är lite tuffare. Alltid positivt, inte älta gammalt skit för det kan man inte göra någonting åt, fokusera på det som är bra i ditt liv, let go of negativa människor som suger av din energi, lär av dina misstag utan att älta och fokusera framåt och mot att hela tiden bli en bättre version av dig själv. Det känns verkligen som att jag tagit ett steg i rätt riktning i alla fall och det gör allting så mycket enklare samt roligare!

Till något annat så var Humlan pigg som bara den idag. Det började med att hon drog ett sådant jäkla bocksprång när jag skulle leda in henne från hagen, jag liksom bara undrade vart hästen tog vägen men hon var en bit uppe i luften och vände ”bara”. Sedan skulle jag longera henne lite lätt i trav i båda varven men Humlisen körde full fräs i galopp och bockade som aldrig förr. Jäklar vilken stuns och spänst det fanns i den hästen. Efter en stund kunde jag få henne att trava någorlunda balanserat men hon ville helst bara galoppera. Hon var verkligen superglad och pigg, så härligt att se! Efter passet så har jag dragit lite i hennes halsmuskler som är superduperstela, lär ju ta ett tag till innan de är helt loss. Värmefilt och stretchdag får vi ha någon dag!

I övrigt kommer en liten rolig nyhet kring ponnybebis i nästa inlägg haha, så tokigt det kan bli!

Att göra det med hela hjärtat

Det finaste i livet och det som gör allting sådär fruktansvärt genomgående äkta är också det som gör att allting gör så ont när någonting tas ifrån en. Jag är en sådan där människa som investerar alla mina känslor när jag går in i någonting och framförallt för djuren, för hästarna. För hästarna är dem som skapat mest känslomässigt kaos hos mig under åren, men också förmodligen dem som givit mig allra mest glädje och äkta kärlek tillbaka. Och jag vill gärna investera alla mina känslor när jag går in för något, jag vill verkligen det för att det för mig blir mer äkta och mer på riktigt då och det blir liksom det där lilla extra. Men jag får ju också räkna med att mina ben kommer bli omkullsparkade så fort någonting händer.

Flex är den första och enda hästen som fått mig att känna känslor jag inte trodde man kunde känna för ett djur. Och att känna så för någon gör allting så himla mycket roligare och levande. Det blir på riktigt och man blossar ut allting man känner lite extra. Men när han fick lämna mig här så tog han också en stor bit av mig med sig och då kan man nästan önska att man inte hade fäst sig så mycket som man gjorde, eller att man kanske hade velat stänga av. Men då försvinner också ”själen” i hela grejen. Jag vill investera mina känslor. Jag vill känna att det är på riktigt. Jag vill göra detta för att kunna känna den där fantastiska, underbara, kittlande känslan av lycka, men då får jag också räkna med att jag kommer att känna lika mycket när känslorna går på andra hållet – och det tär på en till slut. Att göra sig själv så sårbar på något vis. Samtidigt så hör det till. Det är så här livet fungerar och ju fortare man accepterar det, desto lättare gör man det för sig också.

Vi får alla ta konsekvenserna av våra val

I livet har vi alla möjlighet att själva välja vilka val vi vill göra. Ibland gör vi bättre val och ibland gör vi sämre val, oavsett om det är bra eller dåliga val vi väljer att göra så kommer vi alltid att behöva stå för konsekvenserna av dem. Man kan efter ett dåligt val eller ett misstag välja att faktiskt säga ”Hej förlåt, jag hade fel/jag har bettet mig fel/jag har gjort fel” och det kan vara okej, mer än okej! För vi är inte mer än människor och vi alla både gör fel och gör misstag här i livet men förhoppningsvis så lär vi oss någonting av det, det vill jag tro och hoppas i alla fall. Förhoppningsvis så förändras vi av dessa dåliga val till något bättre. Men vi kommer aldrig undan ifrån att vi måste stå för konsekvenserna av våra val, aldrig någonsin.

Jag har också gjort dåliga val här i livet. Val som gör att jag faktiskt sitter just här idag och inte är någon annanstans. Val som jag skäms över och val som jag aldrig någonsin i hela mitt liv skulle vilja göra om eller uppleva igen. Jag är inte heller perfekt, långt ifrån, precis som alla andra som jag delar denna planeten med. Och även om jag faktiskt också gjort hemska val, stått upp för fel saker och inte varit ärlig/ljugit så har jag efter detta ändå försökt hitta tillbaka till mig själv, till den Johanna som jag känner igen och till den Johanna som jag faktiskt vill vara och som jag vill att folk ska se och lära känna. Jag vill alltid vara den bästa versionen av mig själv och det viktigaste för mig i livet är att jag ska kunna kolla på mig själv i spegeln och känna att jag är sann.

Livet är en utmaning varje dag. Hur ska jag göra? Vad ska jag välja? Hur ska jag agera? Vad ska jag säga? Ska jag verkligen göra detta? Alla dessa frågor…

Jag kanske gjorde fel val igår att publicera denna film som jag gjorde? Vissa kommer ju tycka det i alla fall och eftersom att jag har valt att göra det så måste jag ju också stå för konsekvenserna av det vad det nu blir. Men samtidigt – Att ett djur ser ut på detta vis gör så fruktansvärt ont i mig så ni anar inte. Jag hade kunnat dela med mig av mycket på denna blogg men har valt och fortsätter välja att inte göra det. Jag lämnar det här, åtminstone för tillfället och går vidare med allt roligt som mitt liv innebär just nu.