Live in the present

Har ni någonsin tänkt på hur varje litet steg vi tar i livet kommer att påverka något otroligt i framtiden? Man kanske inte tänker på det just i det ögonblicket, men alla val jag tidigare har tagit i livet har ju lett mig dit jag är idag. Oavsett vilka val det har varit egentligen. Jag valde att flytta utomlands, valde att flytta hem, valde att avsluta relationer som inte var 100% och valde att åka till vissa platser vid särskilda tidpunkter. Mötte nya människor, avslutade relationer och träffade andra. Allting har ju påverkats av tidigare val och nu står man här, den 8 augusti 2017 och undrar hur allting kunde bli som det blev? Men är också väldigt tacksam över att allting är som det är. På något vis kan man känna att man är på rätt plats vid rätt tid och att oavsett hur dåligt man har mått tidigare, oavsett vilka dåliga val man gjort och vilka situationer man har satt sig i så kan man ändå inte låta bli att vara tacksam över det. Över lärdomarna och över allting som de valen påverkat livet som jag lever precis just nu.

Det är ju faktiskt vår historia som formar oss till den vi är. Misstagen som får oss att förhoppningsvis inte göra om samma saker. Som får oss att bli klokare. Som får oss att tänka om och som får oss att kanske hela tiden försöka vara lite mer här och nu. Mycket skit ska man gå igenom, det kommer vi aldrig att komma ifrån för det hör livet till. Man får bara försöka att lära sig att åka den där bergochdalbanan som livet innebär och förstå att det kommer toppar när man är längst ned i en dal, men också passa på att njuta när man väl är uppe på toppen innan det vänder igen. Det är liksom inte målet eller målen i livet som är hela grejen, utan faktiskt resan dit och längtan efter någonting. Jag tror man måste ta tillvara mer på det ibland och inte stressa förbi nuet för att man är ivrig efter att springa i mål.

Och precis som alla säger, ta vara och ta hand om de nära och kära du har för man vet aldrig när det är för sent. Och man får aldrig tid nog så det räcker med de man älskar så passa på att älska så mycket du kan i stunden och vara så närvarande man bara kan vara. För det är de ögonblicken i livet som faktiskt är de fantastiska, vi måste bara öppna våra ögon för dem och försöka vara lite mer här och nu hela tiden.

Jag ser upp till dig för att du vågar och orkar ta fighten.

Är det någon människa som jag ser upp till så är det Nellie, inte minst efter nästa bakslag i karriären. Jag tycker att det är så fruktansvärt tragiskt att hon ALLTID ska behöva tänka lite extra på allting, alltid jobba i motvind och aldrig kunna ta någonting alls för givet. Nellie kan inte ens få vara sig själv, utan hon måste på något vis stöpas in i en mall precis som alla andra här i världen för att passa in i det samhälle som är uppbyggt. Går man mot strömmen, är lite för stor i käften, går sin egna väg eller vägrar att rätta sig i ledet så får man skit tillbaka för det på ett eller annat sätt. Man ska helst bara sitta ner tyst, tiga och alltid anpassa sig efter alla andras önskningar och visioner om hur man borde vara. Att vara tjej, 16 år gammal som själv jobbat sig dit hon är, offrat massvis och alltid fått jobba i motvind. Aldrig någonsin backat för vem hon är och vad hon står för. Alltid stått upp för de svaga och aldrig rättat sig i ledet. Klart det sticker folk i ögonen. Tjejen är dessutom hur jäkla framgångsrik som helst, det retar alltid gallfeber på någon.

Det behövs människor som Nellie. Som vågar ta kriget öppet offentligt. Som vågar stå upp för vad som är rätt och för vad som är fel. Som vågar ifrågasätta och som vågar skrika ännu lite högre när de helst hade velat att man satte sig ner i båten och teg. Jag vet att folk har väldigt delade meningar om Nellie och om det är på grund av att hon är ung, snygg, framgångsrik och känd eller om det har med andra saker som jag inte har en aning om att göra vet inte jag, och inte bryr jag mig heller. Av det lilla jag känner Nellie så är hon otroligt mogen och ödmjuk för sin ålder och Nellie behövs. Nellie är en ledare som visar vägen, Nellie ger inte upp och hon krigar vidare lite till när vindarna blåser som allra värst. En ren och sann förebild för såväl den enskilda individen som för oss ryttare som varje dag tragglar i stallet i flera timmar. När folk trampar henne på tårna, så trampar hon lite hårdare tillbaka – med all rätt. För allt som hon har tvingas genomlida p.g.a sitt kändisskap och att hon har varit framgångsrik är helt sinnessjukt egentligen. Att hon sedan som grädde på moset alltid måste passa sig lite extra för vad hon skriver, tycker, känner och publicerar p.g.a folk vaktar henne överallt är också vansinne. Hon kan inte ens få vara sig själv, få fokusera på sitt egna och kunna slappna av i rollen som ryttare. Hon jobbar alltid i liiiite extra motvind. Och jag ser upp till henne för att hon vågar ta fighten när alla andra rättar sig i ledet och tiger.

Visst, man ska inte blunda för att det eventuellt finns två sidor av storyn. Men det kvittar. För det är absolut inte rätt ändå och hon är ändå en fantastisk förebild, för många av oss!

Bara tankar

Bland det värsta i livet måste vara att det aldrig känns som att man får nog med tid med de man älskar och håller kära. När man bara vill krama om någon ännu hårdare och aldrig släppa taget, fast man vet att man måste släppa taget så småningom. Och det vi vet är att det blir varken lättare eller svårare att dra ut på det, förr eller senare måste man släppa taget och det gör lika ont oavsett när det är. Det gjorde lika ont att ta bort Flex den där kalla decembermorgonen som det hade gjort om han hade fått vara i livet en stund till. Men där och då var jag som hans ägare och beskyddare tvungen att fatta livets mest hemska beslut, det fanns liksom ingen väg tillbaka. Vi hade kommit till en återvändsgränd och det var som att springa med full fart rakt in i en vägg, det fanns ingen annan väg. Och det hade inte gjort någon skillnad om det hade varit en vecka tidigare eller en vecka senare, det hade gjort lika ont ändå för mig. Men för honom kunde jag spara på lidandet och låta honom vandra vidare någonstans där han inte har ont längre.

Jag vet idag att det finns ingen bra tidpunkt att säga hejdå. Livet innehåller massa motgångar och man får försöka ta sig an dem en efter en och göra det bästa man bara kan av allting som sker. Och jag är ganska säker på att vi så småningom kommer att förstå varför vi har fått lämna ifrån oss vissa vackra själar och individer. Det är för att göra plats för nya. Det är så vi hela tiden utvecklas som människor också, det är en del av livet och det måste vi på något sätt bara försöka lära oss att acceptera. Och ju fortare vi accepterar, desto fortare går vi nog också vidare. Vi har ett liv och vi har själva chanserna och verktygen att göra det bästa vi kan med det oavsett förutsättningar som vi föds med och som vi själva skapar under tiden. Man ska vara glad för det lilla, ta vara på glädjen och lyckan när man har den och njuta av den till fullo just där och då. För livet är en känslomässig berg-och-dalbana och det är ingenting vi kan ändra på, det är bara att försöka åka med och göra det bästa vi kan av de situationer som uppstår.

Jag må vara otroligt tacksam över otroligt mycket i mitt liv och jag försöker också alltid se allting ur ett positivt perspektiv även om jag också är otroligt ledsen, nedstämd och på gränsen till bitter emellanåt. Men det är helt okej. Det är okej att vara ledsen så länge man lovar sig själv att resa på sig och kriga vidare. Ta vara på det man har och på det tilldelats, på de människor man mött och på de individer man får äran att dela sitt liv med.

Ett hål som fylls ut

Humlan har nu varit hos mig i drygt 1,5 månad redan och jag har fått se en häst utvecklas och blomma ut något makalöst under denna tiden. Jag vill minnas de första skritturerna vi hade i skogen. Hästen gick på riktigt inte framåt en meter utan att jag var tvungen att vara där och pusha på. Noll framåtbjudning kan man milt sagt uttrycka sig. Men vi skrittade på i en hel månad och nu kliver hon på som aldrig förr med öronen spetsade och verkligen skrittar igenom hela kroppen. Började trava igång henne för några veckor sedan också och har sedan förra veckan lagt in lite kortare stunder med galopp också. Började med att galoppera på en jättefin raksträcka i skogen där hon frustade av glädje och har lagt in ca 5 minuters galopp även när jag ridit på banan nu.

Mitt mål under hela denna resan som hittills varit är att Humlan ska vara glad. Ingen press, ingen stress utan bara positivitet och massvis av beröm. Det enda jag har velat är att hon ska tycka att det är roligt att bli riden. Att hon ska spetsa öronen och frusta för att hon är nöjd. Och vi har verkligen kommit en bra bit på vägen. Hon utstrålar så mycket positiva känslor och tycker det är så roligt att få arbeta igen och det gör också mig väldigt, väldigt glad.

Jag älskar denna häst, alltså verkligen. Och när hon väljer att sänka huvudet och lägga det i min famn i stället för mammas så gråter mitt hjärta några tårar. Jag får känslan av att hon känner igen mig. Att hon vet att jag bara vill henne väl och att jag faktiskt älskar henne. Att förlora Flex har tagit otroligt hårt på mig. För han är och kommer alltid att vara min häst här på jorden. Men Humlan fyller ut tomheten och saknaden efter honom på ett sätt jag aldrig hade kunnat tro faktiskt. Och vad jag känner för henne är också starkare än vad kunde tro. Är så evigt tacksam att hon är i en god väns ägo och att jag får äran att ha henne nu, för just nu behöver jag henne och jag vill också tro att hon behöver mig.

Nu fortsätter vi framåt med ridningen. Ökar intensiteten allt eftersom och fortsätter ösa i henne mat för att kunna bygga de muskler som krävs. Men man kan redan se lite skillnad på hennes rygg vilket gör mig glad. Hon har börjat fylla ut sina hålor vid sadelläget vilket är fantastiskt. All ridning just nu är bara lång och låg form men samtidigt se till att hon använder bakbenen rätt så hon inte hamnar på bogarna och hänger på bettet. Operation bygga överlinje pågår med andra ord för fullt, allting tar sin tid!

Och på något vis påminner hon om Flex. Vill tro att det är mer än bara färgen och bläsen. Oavsett så är det fantastiskt!

Och för er som vill se hur hon såg ut för några månader sedan -> check this out… 🙁

Återförsäljare

Jag kommer nog bo i mina ljusgråa Horse Pilot-byxor i sommar även om det egentligen är en ganska opraktisk färg att ha i stallet. Men jag kommer förmodligen att älska att de har en opraktisk färg när hettan kommer på riktigt, jag tror knappast man hittar skönare ridbyxor att stekas i under sommarhalvåret. Jag vill också passa på att säga att dessa ridbyxor inte endast finns hos horsepilot.com utan även hos den svenska återförsäljaren Ankis Hästsport! Jag får börja klura på vilken färg som blir min nästa i alla fall. Frågan är om man någonsin vill ha vanliga ridbyxor på sig igen efter att ha vant sig med dessa, jag brukar verkligen dra mig för att ha ridbyxor på mig och skrittar hellre i mjukisbyxor om jag kan.

Life is short, I choose happiness.

Ibland får man sina törnar på motivationen i livet och de tycks komma med jämna mellanrum just nu, man får verkligen passa på att njuta av glädjen och lyckan så länge den varar innan man knockas ner på jorden igen. Jag är i alla fall otroligt glad över att jag är så positivt inställd till allting som sker i mitt liv och till alla motgångar jag möter, det gör allting så otroligt mycket lättare. Ju fortare man accepterar att livet inte är fläckfritt utan att det är rent utav svinjobbigt emellanåt, desto fortare tror jag också att man tar sig igenom motgångarna. För vi allihopa går igenom motgångar, vissa svårare, vissa inte. Det är hur många som helst som gått igenom samma saker tidigare som jag och fixat det, så det är klart att jag också kommer att klara det!

Bryt ihop, gråt några liter och kom igen. Kämpa vidare, gör någonting bra utav det liv du fått och försök att se det positiva och vackra i allting för där finns alltid någonting! Släpp taget om det som inte är bra, släpp taget om det som inte får dig att må bra eller som gör dig lycklig längre. Släpp taget om det som inte känns rätt i magen. En vacker dag kommer du att se tillbaka på det och vara glad att du tog steget just den där dagen och inte flera månader senare.

Idag är en ny dag, och idag väljer jag att vara glad. Glad och tacksam, precis som alla andra dagar. Idag fortsätter jag att gå på min väg tillbaka upp ifrån hålet jag trillade ner i igen och idag fortsätter jag att kämpa mot mina drömmar och mål igen. Och idag måste jag faktiskt också få tacka min käraste vän Danai för att hon är den bästa vännen man kan önska sig. Som alltid stöttar, peppar och backar mig. Evigt tacksam över att våra vägar korsades.

Life is short, I choose happiness.

Stay positive, always

Fy vad jag är glad att min mamma under hela mitt liv präntat in att man ska vara positiv och fokusera på det man vill ha och inte tvärtom, för det hjälper verkligen och inte minst när livet är lite tuffare. Alltid positivt, inte älta gammalt skit för det kan man inte göra någonting åt, fokusera på det som är bra i ditt liv, let go of negativa människor som suger av din energi, lär av dina misstag utan att älta och fokusera framåt och mot att hela tiden bli en bättre version av dig själv. Det känns verkligen som att jag tagit ett steg i rätt riktning i alla fall och det gör allting så mycket enklare samt roligare!

Till något annat så var Humlan pigg som bara den idag. Det började med att hon drog ett sådant jäkla bocksprång när jag skulle leda in henne från hagen, jag liksom bara undrade vart hästen tog vägen men hon var en bit uppe i luften och vände ”bara”. Sedan skulle jag longera henne lite lätt i trav i båda varven men Humlisen körde full fräs i galopp och bockade som aldrig förr. Jäklar vilken stuns och spänst det fanns i den hästen. Efter en stund kunde jag få henne att trava någorlunda balanserat men hon ville helst bara galoppera. Hon var verkligen superglad och pigg, så härligt att se! Efter passet så har jag dragit lite i hennes halsmuskler som är superduperstela, lär ju ta ett tag till innan de är helt loss. Värmefilt och stretchdag får vi ha någon dag!

I övrigt kommer en liten rolig nyhet kring ponnybebis i nästa inlägg haha, så tokigt det kan bli!

Att göra det med hela hjärtat

Det finaste i livet och det som gör allting sådär fruktansvärt genomgående äkta är också det som gör att allting gör så ont när någonting tas ifrån en. Jag är en sådan där människa som investerar alla mina känslor när jag går in i någonting och framförallt för djuren, för hästarna. För hästarna är dem som skapat mest känslomässigt kaos hos mig under åren, men också förmodligen dem som givit mig allra mest glädje och äkta kärlek tillbaka. Och jag vill gärna investera alla mina känslor när jag går in för något, jag vill verkligen det för att det för mig blir mer äkta och mer på riktigt då och det blir liksom det där lilla extra. Men jag får ju också räkna med att mina ben kommer bli omkullsparkade så fort någonting händer.

Flex är den första och enda hästen som fått mig att känna känslor jag inte trodde man kunde känna för ett djur. Och att känna så för någon gör allting så himla mycket roligare och levande. Det blir på riktigt och man blossar ut allting man känner lite extra. Men när han fick lämna mig här så tog han också en stor bit av mig med sig och då kan man nästan önska att man inte hade fäst sig så mycket som man gjorde, eller att man kanske hade velat stänga av. Men då försvinner också ”själen” i hela grejen. Jag vill investera mina känslor. Jag vill känna att det är på riktigt. Jag vill göra detta för att kunna känna den där fantastiska, underbara, kittlande känslan av lycka, men då får jag också räkna med att jag kommer att känna lika mycket när känslorna går på andra hållet – och det tär på en till slut. Att göra sig själv så sårbar på något vis. Samtidigt så hör det till. Det är så här livet fungerar och ju fortare man accepterar det, desto lättare gör man det för sig också.

Vi får alla ta konsekvenserna av våra val

I livet har vi alla möjlighet att själva välja vilka val vi vill göra. Ibland gör vi bättre val och ibland gör vi sämre val, oavsett om det är bra eller dåliga val vi väljer att göra så kommer vi alltid att behöva stå för konsekvenserna av dem. Man kan efter ett dåligt val eller ett misstag välja att faktiskt säga ”Hej förlåt, jag hade fel/jag har bettet mig fel/jag har gjort fel” och det kan vara okej, mer än okej! För vi är inte mer än människor och vi alla både gör fel och gör misstag här i livet men förhoppningsvis så lär vi oss någonting av det, det vill jag tro och hoppas i alla fall. Förhoppningsvis så förändras vi av dessa dåliga val till något bättre. Men vi kommer aldrig undan ifrån att vi måste stå för konsekvenserna av våra val, aldrig någonsin.

Jag har också gjort dåliga val här i livet. Val som gör att jag faktiskt sitter just här idag och inte är någon annanstans. Val som jag skäms över och val som jag aldrig någonsin i hela mitt liv skulle vilja göra om eller uppleva igen. Jag är inte heller perfekt, långt ifrån, precis som alla andra som jag delar denna planeten med. Och även om jag faktiskt också gjort hemska val, stått upp för fel saker och inte varit ärlig/ljugit så har jag efter detta ändå försökt hitta tillbaka till mig själv, till den Johanna som jag känner igen och till den Johanna som jag faktiskt vill vara och som jag vill att folk ska se och lära känna. Jag vill alltid vara den bästa versionen av mig själv och det viktigaste för mig i livet är att jag ska kunna kolla på mig själv i spegeln och känna att jag är sann.

Livet är en utmaning varje dag. Hur ska jag göra? Vad ska jag välja? Hur ska jag agera? Vad ska jag säga? Ska jag verkligen göra detta? Alla dessa frågor…

Jag kanske gjorde fel val igår att publicera denna film som jag gjorde? Vissa kommer ju tycka det i alla fall och eftersom att jag har valt att göra det så måste jag ju också stå för konsekvenserna av det vad det nu blir. Men samtidigt – Att ett djur ser ut på detta vis gör så fruktansvärt ont i mig så ni anar inte. Jag hade kunnat dela med mig av mycket på denna blogg men har valt och fortsätter välja att inte göra det. Jag lämnar det här, åtminstone för tillfället och går vidare med allt roligt som mitt liv innebär just nu.

Stressad hela tiden

Jag minns när jag flyttade hem från Tyskland för ett år sedan. Då var min tid värd guld eftersom jag levt i en otroligt stress där jag i princip hann med exakt det som behövdes varje dag men inte mycket mer än så. Jag hade ledigt en gång i veckan och även denna dag var fylld av ångest och stress. Upp och jobba på morgonen och sedan äta lunch och rida sin egna på lunchrasten vilket bara var stress, stress, stress för när jag väl var klar i stallet på kvällen så gick all tid åt till att tvätta, duscha, handla, laga mat och eventuellt hinna spendera någon timme vid datorn om jag hade tur innan jag stendog i sängen. Sedan var jag supertrött på min lediga dag och behövde vila, men behövde ju samtidigt göra allting jag inte hann när jag jobbade. Det blev liksom en ond cirkel och den stressen och känslan följde ju självklart med när jag flyttade hem också.

Även idag kan jag känna ”måste göra det, måste göra si, måste spara tid där för att hinna det” emellanåt men aldrig på det viset som då och det börjar släppa mer och mer. Nu kan jag njuta av att ta hand om mina hästar ordentligt, borsta lite extra, lägga mig 10 minuter på soffan på kvällen innan jag sätter igång med nästa syssla. Det kunde jag aldrig innan, då var det någonting hela, hela tiden och jag kände aldrig att jag kunde koppla av och fokusera 110% på det jag gjorde.

Det känns verkligen fantastisk att kunna släppa saker någon gång ibland nu och bara vara, inte göra och lägga 5 timmar i stallet utan att få ångest av det. Sedan får jag fortfarande inre anfall ibland när saker och ting som jag inte kan påverka går för sakta, men det är något man får försöka hantera. För saker som ligger utom räckhåll för en själv att påverka måste man lära sig att acceptera och deala med. Och för att inte tala om mina lediga dagar, OM jag njuter. Jag njuter också av att ha 2 timanställningar där jag själv helt och hållet bestämmer när jag vill och kan jobba, jag har liksom fått min frihet tillbaka på något vis och den värderar jag så högt så ni anar inte. Livet rullar verkligen på!

Livet är en oändlig resa

I sommar fyller mitt bloggande hela 8 (!) år vilket egentligen är helt galet. Det som jag tycker är häftigast är att ha mitt arkiv kvar sedan början då jag bara var 15 år gammal red ponny och var kär för första gången. Även om bilderna tyvärr har försvunnit i och med alla flyttar mellan olika bloggar så finns allting ändå kvar där.

Jag var 15, Chaboukie var 5 år gammal och jag hade bara ridit honom i ett halvår. 2009 var året när Winnies mamma föddes och vi hade Winnies moster hemma också samt hennes mormor. Min föredetta C-ponny såldes under sommaren och senare har en massa hästar passerat bloggen. Förutom Chaboukie, Svalan och Fiffi så har ni fått se My Lady ”Mika” och 2011 delade ni alla mina känslor med mig när Chaboukie hastigt fick tas bort en regnig junieftermiddag. I stället kom Flex in i mitt liv och ni fick även se en häst som kallades för Luvan i bloggen. Jag tog studenten och flyttade utomlands och bloggade så gott jag kunde om allt som hände för att sedan flytta hem och Winnie hade hunnit växa upp och bli ridpar samtidigt som Wille kom in i våra liv och Flex fick tyvärr lämna livet här på jorden.

Vilka år detta har varit ändå och vilken resa när jag själv tänker tillbaka på det. Både hästar och människor har kommit och gått. Jag har gått från att vara en osäker 15-åring till att bli en ganska mycket mer självsäker vuxen människa, snart 23 år gammal. Och snacka om att livet ändå är fruktansvärt häftigt, för inte hade jag i min vildaste fantasi kunna tänka mig att jag skulle vara där jag är med allt vad det innebär för varesig 1, 5 eller 10 år sedan!

Det viktigaste vi har är oss själva

Ibland är det bara så skönt att få bolla livstankar med likasinnade människor och det känns som att jag har kommit en bra bit på väg att utesluta människor ur mitt liv som inte tänker likadant, fokuserar på samma saker och som för mig inte är äkta. För det finns ingenting i hela världen som är så viktigt för mig som att kunna kolla mig själv i ögonen varje kväll och vara glad över vem jag var idag och hur jag påverkade min omgivning. Jag reflekterar otroligt mycket över mitt egna beteende, agerande och hur jag bemöter andra människor. Jag är född med ett stort jäkla samvete vilket gör att jag alltid vill göra rätt för mig, oavsett vad det handlar om för annars tyngs jag ner utav ett dåligt samvete. Det kanske är på gott och ont, men jag tror att det mestadels är på gott för det gör en mindre egoistisk. Och att vara egoistisk är bland det fulaste jag vet.

Jag tycker att man ska vara egoistisk ur den synvinkel att man måste tänka på sig själv, men aldrig någonsin på bekostnad av någon annans välmående eller andra liknande saker. För i slutändan av dagen är det bara vi som känner våra känslor och det är vi som måste leva med hur vi känner, ingen annan. Så att utifrån det göra val som får oss att må bättre, eller som med tiden får oss att må bättre tror jag är otroligt viktigt.

Bland det viktigaste i livet är att göra saker som vi själva mår bra av. Att utesluta folk som snackar skit om oss eller försöker dra ner oss. Att utesluta folk som inte vill vårt allra bästa och i stället fylla livet med äkta människor och massa kärlek för de som bryr sig till 110%. Så länge någon är 110% ärlig, äkta och lojal mot mig så ger jag mitt hjärta tillbaka. Annars kan man lika gärna packa och dra direkt. Jag är så otroligt glad över alla människor jag sorterat ut ur mitt liv för efter det har det tankats på med massa nya som bidragit med härlig energi och lycka.

Jag känner mig idag mer säker än någonsin både på mig själv och vem jag egentligen är samt vad jag står för. Jag känner att jag kan vara mig själv till 100% och att folk får tycka om mig för den jag är och för det jag gör. Jag känner att jag äntligen börjat fylla på livet med härliga energier igen och livets pusselbitar faller på plats en efter en och för första gången på många år så känns det som att jag äntligen har lite flow igen. Jag njuter till fullo, tackar och tar emot och fortsätter att hela tiden försöka utvecklas som människa. Just nu är livet ärligt talat helt på topp. Så jäkla tacksam är jag!

Karma is a bitch och ärlighet varar allra längst

Vi har ett val här i livet, alla har ett val att kunna välja vad de vill göra med sina liv och vilka vägar de väljer att gå. Vi kan välja vilka chanser vi vill ta och vi kan välja hur vi vill att våra medmänniskor ska se på oss baserat på vad vi gör och hur vi beter oss mot varandra.

Men livet är ju faktiskt bara livet och vi alla kommer både göra våra snedsteg och misstag men även då har vi faktiskt ett val efteråt. Det enda vi då kan påverka är hur vi förhåller oss till det som har hänt. Antingen ber man om ursäkt och gör rätt för sig, eller så bryr man sig inte och fortsätter i samma riktning – det är ett val man gör, något man själv bestämmer och då är det också något man själv måste stå för. Det finns i mina ögon inget grisigare än att inte stå för det man har gjort. Har man gjort något eller har något blivit fel så får man också ta konsekvenserna för detta, man får försöka göra rätt för sig och man kanske får backa tillbaka ett par steg. ALLA kan göra fel och det köper jag, men kan man inte stå för det och ta konsekvenserna så får man nog ärlig talat skylla sig självKarma is a bitch och ärlighet varar allra längst.

Människor kan absolut få en andra chans men aldrig någonsin mer än så om du frågar mig. Aldrig!

Det bästa beslutet jag tagit!

En ledig dag blev det för mig. Både huvud och kropp tackade och tog emot så jag har varit bosatt i sängen sedan jag vaknade i förmiddags. Först nu börjar kroppen bli lite levande igen, den har bara värkt och varit tung hela förmiddagen. Det var nog nödvändigt med lite ledighet för min del!

Skillnaden nu och för ett år sedan är att jag verkligen kan känna att jag är ledig när jag är ledig nuförtiden. Det kunde jag aldrig när jag jobbade med hästar. Den enda lediga dagen man hade var otroligt ångestfylld. Man ville liksom hinna med allt möjligt för att utnyttja tiden samtidigt som man bara ville ligga och vila för att kroppen behövde det innan nästa jobbrace drog igång. Man hann aldrig vila ut sig helt och hållet och ångesten som alltid låg som ett täcke över mig på vardagarna fanns där även på min lediga dag och den känslan är bland det värsta jag någonsin upplevt. En ständig ångest, oro och klump i magen dag ut och dag in är hemskt. Jag är så sjukt glad att jag vände mitt liv och blickade åt ett nytt håll, nya drömmar och nya utmaningar!

Nu kan jag känna att jag har tid att vara ledig på mina lediga dagar och jag lever inte med ständig ångest och oro som tidigare, det är mitt livs största befrielse. Kroppen är absolut trött och behöver sin vila emellanåt, men jag blir aldrig slutkörd i botten som tidigare. Mår man dessutom bra i själen så känns hela livet självklart lättare även om kroppen är trött. För ett år sedan var jag sjukskriven i ett par veckor på grund av hemska magsmärtor som förmodligen var orsakade från stress. Jag fick uppleva mitt livs första panikångestattacker och jag fick känna på hur det känns när man bara vill stänga in sig i ett mörkt rum, gömma sig under täcket och inte träffa en endaste människa. Jag fick känna på hur det låter när man kan höra sitt egna hjärta slå och det känns som det ska hoppa ur bröstkorgen. Jag fick känna på hur endast ljud utifrån och vissa tankar kunde trigga igång hjärtklappningen och ångesten något så makalöst mycket. Fyfan vad glad jag är att jag satte mig själv först där och då, lämnade allting bakom mig och flyttade hem. Det är förmodligen en av de största tjänsterna jag gjort mig själv hittills i detta liv. Jag släppte samtidigt taget om den enda drömmen jag då hade och visste inte alls vad framtiden hade att erbjuda. Jag grät hjärtat ur mig när jag sa hejdå till C på tågstationen helt oviss om hur framtiden skulle bli. Men jag gjorde det, och det är jag så innerligt tacksam över så ni anar inte.

Det tog många månader innan drömmarna började avta. Jag drömde samma sak hela tiden i flera månader innan det avtog och jag slapp vakna upp med att ångesten sköljde över mig. Men den avtog och mitt välmående kom sakta men säkert tillbaka och jag kan inte säga något annat än att jag trivs super med mitt liv idag. Det blev inte i närheten av hur jag trodde det skulle bli, men jag har helt klart hamnat rätt och jag har lagt många saker och många människor bakom mig på vägen. Gosh vad glad jag blir när jag tänker på att jag bara har fantastiska människor i mitt liv just nu och har plats för ännu fler!

Nu har jag vilat klart för idag och ska sakta men säkert ta tag i livet igen, en video ska spelas in, två hästar väntar på att bli ompysslade och därefter ska det planeras storslaget ikväll tillsammans med bestie för snart strålar vi samman igen, bara några dagar kvar! <3

Jag vill aldrig känna så igen, samtidigt så är det allt jag vill.

Chaboukies bortgång var en chock som tog lång tid att bearbeta och som gjorde fruktansvärt ont i min 17-åriga kropp. När Flex togs ifrån mig så togs allt ifrån mig, för Flex var allt för mig. Flex var han som skulle bli gammal och skruttig med mig, Flex var mitt livs allra största glädjespridare, och Flex är den enda hästen någonsin som fått mig att känna en speciell sorts känslor. Flex var och är min ”one in a million-häst” även om han aldrig fick visa sitt riktiga jag på grund av att kroppen tog emot. Det som jag kände för Flex vill jag aldrig mer känna igen för att jag aldrig någonsin vill vara så sårbar igen. Ingen häst har fått mig att känna så starkt, och ingen kommer kanske någonsin att få mig att känna så starkt heller. Samtidigt som jag vill avstå från att känna så mycket för en häst igen så är det samtidigt allting jag någonsin vill för att det göra hela grejen så mycket mer speciell.

Winnie har jag för att jag tycker hon är rolig att rida och rolig att utbilda. Men jag är ju starkt inställd på att hon ska säljas inom ett år men att vi under tiden ska få ha lite roligt ihop. Men sedan kommer en annan häst, eller ponny få ta hennes plats. Till saken hör att vid tanken på att köpa en ny häst så känns det bara som att jag aldrig kommer att kunna hitta en häst för mig igen, för att jag aldrig kommer kunna känna så starkt igen. Det kan jag egentligen säkert, men det känns inte så.

Den dagen det blir en storhäst igen så kommer jag nog vara kräsnare än kräsnast. Samtidigt brukar hästarna dyka upp i mitt liv när jag minst anar det och ge mig den där bubblande känslan i magen. Precis som Wille gjorde för ett år sedan.

En dröm byts ut mot en annan

Min dröm var att åka till Tyskland och jobba med hästar så jag åkte till Tyskland och jobbade med hästar och blev sammanlagt borta i 2,5 år med ett år i Bulgarien som start. Drömmarna jag hade då är lagda på hyllan och jag har i stället andra saker i mitt liv som jag siktar in mig på och som växer sig starkare för varje dag som går. Och är jag ledsen att jag la livet på hyllan som jag trodde var mitt drömliv och min framtid? Svar: Inte överhuvudtaget, det känns fantastiskt att ha gått vidare och hittat andra vägar i livet och jag tänker aldrig gå tillbaka igen, inte som jag jobbade då i alla fall!

När jag åkte utomlands så var jag väldigt orutinerad. Hade haft egna hästar och tävlat lite grann upp till 110/120 utan några större resultat att hurra för men egentligen inte mer än så. Men med en god arbetsmoral och en vilja att hela tiden lära sig så har man kommit en bra bit på vägen i alla fall. För när man åker och jobbar med hästar så får man räkna med att det är tufft arbete, mycket arbete och långa dagar. Har man bara det inräknat i sin plan och älskar det man gör, älskar hästarna, sätter hästarna först, är noggrann och lyhörd så kommer man en bra bit på vägen!

Hoppa 3 gånger i veckan?

Så fort man lägger ut att man har hoppat två gånger på en vecka så bruka det trilla in kommentarer som undrar hur ofta man egentligen hoppar och varför man gör det. ”Normen” säger väl egentligen 1 gång/vecka men man måste också komma ihåg att det är skillnad på hoppning och hoppning och det gäller också att ha en tydlig målbild med vart man vill komma med sina hopp-pass.

Att hoppa småhinder 2-3 gånger i veckan är väl egentligen inga problem alls, jag använder det gärna som ett hjälpmedel i vardagen men jag vet också vad jag vill ha ut av mina hästar. Någon annan som kanske bara ”hoppar” för hoppandets skull och varken har en plan med det hela eller får hästen att jobba korrekt under passet råkar i stället kanske bara slita på sin häst.

Bommar kan man aldrig ha för mycket av och det är något jag tänker lägga in i mitt vardagsarbete så mycket jag bara kan och hinner. Då tänker jag mig cavaletti både vanliga och upphöjda både på rakt spår och på volt. Men även galoppbommar och då kanske på volt, eller två på rakt spår där man ska variera galoppsprången, eller flera galoppbommar på rad.

Under vintern/våren nu så vill jag komma iväg och hoppa lite P&J’s och öppna banor med Winnie och känna av det på bortaplan med uppbyggd bana och nya hinder. Sedan fokuserar jag på styrka, lösgjordhet och lydnad på hemmaplan i stället. Jag kommer fortsätta med studs för henne, jag vill bygga upp serier, 5,5an och annat liknande för att öva upp styrkan och kvickheten hos henne. Föredrar att komma in i trav när jag bygger dessa typer av övningar för då måste de verkligen ta i och kan inte hoppa på fart på samma sätt som om man kommer i galopp.

Så ja, bommar och småhinder 2-3 gånger i veckan är absolut något jag vill sträva efter. Men då inga höga hinder och med en tydlig bild av vad jag vill få ut av mina pass och hur hindren ska hjälpa oss vidare i utvecklingen. Nästa pass som blir i början av nästa vecka kommer innehålla cavaletti på volt hade jag tänkt! Sedan framåt torsdag-fredag så blir det kanske en serie för henne!

225

Hunnit i kapp livet + Winnies hoppass!

Hej allihopa, jag lever och har haft min första eftermiddag på en vecka nu där jag har lite tid över och det känns fantastiskt! Känns också fantastiskt att jag fått in så mycket jobb som jag har fått, det behövs! Men just idag slutade jag redan vid 13.30 och mamma hade gjort klart stallet när jag kom dit så jag vi styrde kosan direkt hem. Städat mitt rum och möblerat om, det blev superbra och supermysigt här inne, känns som att jag fick mer plats nu.

Skulle ha delat mina tankar kring Winnie igår men vid 20.45 var jag mer eller mindre stendöd. Somnade vid 21.00 medan min video exporterades, vaknade sedan när den var klar vid 21.30 och då laddade jag upp den på youtube medan jag låg helt däckad i sängen. Sedan upp med den här utan vare sig thumbnail eller beskrivning innan jag slocknade helt runt 21.45.

211

Winnie var i alla fall överlag otroligt fin. Fortfarande lite vinglig, obalanserad och orytmisk emellanåt men har full förståelse. Har jobbigare att sträcka ut sin högersida vilket betyder att hon gärna ställer sig inåt till höger i högervarv och vägrar böja sig inåt åt vänster. Så det jobbar vi mycket med på marken, att hon ska släppa igenom där och kan variera ställning och böjning utan att protestera. I sluten av passen brukar det fungera mycket bättre.

I själva hoppningen så var hon precis lika okomplicerad och cool som vanligt. Hoppar det man styr på. Blir lite djup och lång i formen och något ofokuserad på hindret emellanåt men jag låter henne sköta situationerna som uppstår själv just nu så att hon lär sig. Kommer hon nära så får hon lyfta på tassarna och kommer hon långt ifrån så får hon lösa det också, jag sitter bara på ryggen och stöttar samt vägleder henne, men det är hon som ska hoppa och som ska kunna ta beslut också.

Nästa hoppass tänkte jag introducera studs för henne, nu är det dags att sätta fart med det och serier så hon stärker sig lite. Sedan är det i övrigt banhoppning vi tänkte ge oss på däremellan så vi känner oss startklara i mars men det tror jag absolut. Hon blir lite väl djup i formen på hacket emellanåt, men så fort hon är fixad i munnen så kommer vi gå över på bett igen!

212

Ponnyavel och funderingar

Att pyssla lite grann med ponnyavel har alltid varit lite utav en rolig sidodröm efter att vi hade så fantastiskt bra material att utgå ifrån i Mon Amie för sisådär 10 år sedan. Det tråkiga med avel är att man måste vänta så otroligt länge innan man kan göra någonting vettigt med de små liven, fram tills de är 3 så är det ju ingenting annat än hantering och pyssel i princip, och sedan kommer ett år med sporadisk ridning och därefter börjar livet rulla igång lite grann åtminstone. 4 år tills de får ut på tävlingsbanan, det ÄR länge och det är det som är lite tråkigt och motivationsdödande kan jag tycka.

Särskilt när det för mig inte är hållbart att kunna ta t.ex ett föl om året, för då hade det varit en annan sak. Då hade man hela tiden kunnat ha det i rullning på ett annat sätt och det hade verkligen varit superroligt! Och skulle jag ta föl på Winnie nu, ja då skulle jag ju inte kunna rida och utbilda henne på ett år heller i princip vilket också är tråkigt när man inte har mer material än så att vare sig rida eller avla på.

Det ska i alla fall bli spännande att se vad som tittar ut i vår och framåt hösten avgöra om jag vill behålla Winnie en stund till och leta efter någonting annat att utbilda och eventuellt sälja med framtidsmål att kunna ha en storhäst till tävling och en större ponny vid sidan av att hela tiden utbilda och sälja vidare.

Winnie är ändå 4 år nu år 2017 och är verkligen en sportig men bra tempererad häst som börjar sträcka sig upp mot större D-ponny, men det har ju tagit sitt lilla tag från Mon Amie som bara är 126 i manken såklart. Ja det är ett evigt övervägande och tänkande det där vill jag lova.

24

Ett känslofyllt 2016 är snart över

2016 är ett år jag kommer minnas resten av mitt liv, för herregud vad mycket som hänt detta året men framförallt, vad mycket jag har känt detta året. Så många känslor som har passerat igenom min kropp och så mycket nya erfarenheter jag har stött på. 2016 började på samma vis som 2015 och på samma vis som 2017 påbörjas – tillsammans med Christian. Tänk att det redan har gått över 2 år sedan vi träffades nu, bara det är ju helt galet tycker jag.

I år har jag fått känna på hur det är att leva med ständig ångest över jobbet men ändå tvinga sig upp varje morgon bara för att man måste. Känslan när tiden tickar iväg på kvällen och paniken som sköljer över en att det snart är morgon igen och sedan går detta mönster på repeat fram tills den dagen jag inte kunde längre. I år har jag för första gången upplevt en panikångestattack och i år har jag för första gången arbetat så mycket att det en dag bara brast för mig helt och hållet. Jag anser ändå att jag hann att stoppa det i hyfsad tid, även om jag hade pressat mig själv alldeles för långt. Men också lärde jag mig otroligt mycket av detta och har nog tuffat till mig en hel del efter allt. Men att tänka tillbaka på början av detta år ger mig en klump i magen för jag mådde verkligen så fruktansvärt dåligt och jag tänker aldrig någonsin utsätta mig för det igen, livet är alldeles för kort för att inte vara så nära 100% tillfreds med sin vardag som det går.

I år har jag för första gången testat på livet med långdistansförhållande och det har so far fungerat hur bra som helst. Självklart fungerar det inte i en livstid, men under perioder. Och dessa snart 9 månader har gått superfint för oss och jag är evigt tacksam att vi står lika stabilt på marken tillsammans som vi gjorde innan jag valde att packa mitt och flytta hem till Sverige på obestämd framtid. Så tacksam att få ha just honom i mitt liv.

I år har jag också för första gången provat på att arbeta med någonting annat än hästar. Jag jobbar nämligen som vårdbiträde inom hemtjänsten sedan mitten på september och trivs absolut superbra på detta vis. Det allra skönaste är att det för första gången på flera år är en tydlig skillnad mellan jobb och fritid som känns som livets allra största befrielse. Sedan är jag timanställd vilket också är precis den typ av frihet jag känner att jag behöver just nu, jag kan själv bestämma när jag känner att jag kan/vill/orkar jobba. Och stallet blir en frizon i stället för ett stressmoment. Jag kan gå där och fixa och greja och känna att det är mysigt och roligt och att det inte finns någon stress i det alls, den känslan ÄR fantastisk och det är ju precis så som det ska kännas!

Det har också hänt mycket annat i år och jag har fått se sidor hos många olika människor som fått mig att tappa hakan mer än 1 gång. Men jag har också tagit en hel del lärdom av detta år och jag är så glad att jag känner mig så trygg och säker i mig själv och framförallt, att jag är så ärlig mot mig själv.

Avslutningsvis så slutade ju detta år inte alls som vi tänkt eller hoppats på när min allra bästa vän Flex fick lämna jordelivet i början på december. Det är en evig sorg men också evig tacksamhet och glädje för allt han har givit mig.

Och sedan så avslutar jag detta år precis som de 2 föregående. I Tyskland tillsammans med min kärlek och fint sällskap. Vad 2017 har att bjuda på har jag ingen som helst aning om, mycket äventyr, lycka och spänning hoppas jag på i alla fall. Men vart året slutar det har jag ingen aning om, jag är verkligen supernyfiken på vad som kommer att hända i mitt liv framöver och vilka val jag kommer att göra. Förhoppningsvis kommer jag stiga ut ur min comfort zone ännu mer och utmana mig själv på nya plan. Jag vet i alla fall det att jag lämnar 2016 bakom mig med en lättnad, för det har verkligen varit kaos på så många plan i perioder, precis som livet egentligen är. Och med detta sagt önskar jag er ett gott nytt år och hoppas vi alla når våra drömmar och mål för nästa år!

Har ni några mål för nästa år? Dela jättegärna med er!

76