Namn till Lillan och mycket annat

Mycket har hänt sedan sist. Det största som hänt är att Lillan nu äntligen har fått en namn. Hon kommer att heta Lily. Precis som jag ville från början. När jag fick reda på att jag var gravid så kändes det så självklart att hon skulle heta Lily. H höll inte med mig i valet av namn och chansen att hon skulle få det var ungefär lika med 0. Sedan har vi diskuterat namn i all oändlighet utan att komma fram till någonting. Nu på slutet hade vi några kandidater men när han sedan säger ”Lily som du tyckte från början är ju faktiskt inte så tokigt” så fanns det ingen väg tillbaka för mig. Hoppet för Lily återuppstod och jag kunde inte släppa det och jag är så innerligt glad att H gick med på det också och tycker det känns bra. Det är verkligen det finaste namnet jag vet. Så nu är hon här hos oss, vår alldeles egna Lily.

Jag har också piggat på mig och är vanliga pigga Johanna igen. Så skönt att slippa yrsel, huvudvärk och feber! Det höll på att ta mitt allra sista tålamod i samband med en bebis som inte sov på nätterna. Nu mår jag toppen igen och L har sovit fantastiskt 3 nätter på raken vilket har varit helt underbart. Hoppas vi kan fortsätta hålla den rutinen! Hon är mycket mer vaken nu, vaken och nöjd längre stunder och kollar sig omkring och tycker det är roligt att vara med lite grann. Sen älskar hon att lyssna på musik, ännu hellre älskar hon att lyssna när pappa H sjunger för henne! Så fascinerad!

Nasse hålls igång av mamma nu, han ska börja fodras på och upp i riktigt bra kondis. Samtidigt sitter jag i full gång och planerar inför bruksprovet här med bebis som ska med, sambo, mamma, ponny. Vi ska ha boende, boxplats, någon som sköter stallet på hemmaplan. Nasse ska röntgas, gås igenom, anmälas med mera. Det är faktiskt på gång att hända nu. Evigt tacksam att Pontus ska visa honom åt mig! Så vi tränar stenhårt på hemmaplan nu. Ska även boka in löshoppning på andra ställen. Ja mycket som ska fixas. Sedan hitta någon som kanske bor runt Grevagården som är sugen på att fotografera lite grann!

En tagen mamma

Ett mobilinlägg direkt ifrån soffan får det bli ikväll. Efter 3 dagar med feber har jag nu börjat piggna på mig, så skönt! Efter att hormonruset lagt sig där jag levt utan sömn i en vecka så slog verkligheten mig och knockade mig totalt. Normal reaktion i min kropp ”när det varit för mycket och jag sovit för lite”. Lillan mår i alla fall super, äter, sover och bajsar. Samt är vaken på nätterna ibland och är riktigt rastlös och pigg. I morgon ska jag förhoppningsvis orka paketera lite paket som ska skickas iväg och ta bilder till ett samarbete. Sådant som av naturliga själ blivit åsidosatt. Sedan ska jag fortsätta skriva här om förlossningen och svara på lite frågor också så fort andan och orken faller på igen. Tills vidare får ni en bild på min prinsessa från en tagen mamma i soffan.

Min förlossning – Del 2

Så vid 01.02 kom hon ut och upp på mitt bröst. Sedan spenderade vi kommande timmar där i förlossningsrummet. Innan vi skulle få fika så skulle jag undersökas för eventuella bristningar med mera. Jag fick bristning grad 2 (av 4, 4 är värst) och fick sys lite grann. Då fick det bli lokalbedövning av förklarliga skäl haha, men sedan kändes det ingenting när läkaren sydde ihop mig. Och sedan när jag fick äta… trodde jag kommit till himmeln! Det var så fruktansvärt gott efter alla dessa timmar, värkar och krystande. Oförglömlig upplevelse. Hade jag fått en sån macka till vardags så hade jag fnyst åt den och förmodligen inte ätit upp ens hälften. Nu proppade jag i mig allt som kom i min väg.

Efter förlossningen mådde jag väldigt bra och hade inte ont någonstans. Det är verkligen som folk säger, så fort ungen är ute så försvinner all smärta. Man känner liksom ingenting. Dock var jag väldigt trött och medtagen sen då jag förlorade ungefär 1 liter blod. Så hade ett härligt moment av yrsel när jag skulle försöka tömma urinblåsan vilket inte gick så de fick tömma den åt mig med kateter.

Det var väl det som hände ungefär. Lillan fick en sen avnavling enligt mina önskemål, moderkakan fick komma när den kom (ca 25 min efter hon var förlöst) och allting flöt på så himla fint. Hon bajsade som hon skulle och började amma fint också. Framåt morgonen började vi förbereda oss inför att flyttas över till BB. Hon vägdes och mättes där precis innan runt 06-tiden den 1/1 och jag fick åka rullstol över till BB för att jag inte skulle svimma pga blodförlusten. Sedan följer 1,5 dygn på BB där jag är sängliggandes och blir väldigt medtagen så fort jag måste upp och röra på mig (gå på toaletten). Likblek i ansiktet, hög puls och alldeles andfådd. Men det blir bättre sen dagen därpå förutom att jag fortsatt ser ut som ett spöke. Hon får genomgå lite enkla undersökningar, de kollar hörseln, kollar värden för gulsot och barnläkaren undersöker henne den 2/1 och allting ser toppenfint ut!

Andra promenaden igår

Jag börjar piggna på mig så vi bestämmer oss för att åka hem den 2/1 och jag ger nästan högsta betyg när läkaren är inne och pratar med oss innan hemgång. Hade verkligen inte kunnat önska mig något mer av Ystads förlossning! Så trevliga, respektfulla i sitt bemötande och alldeles fantastiska. Jag som hade många önskemål som kanske skiljer sig en del från mängden kände verkligen att jag blev respekterad och trevlig bemött.

Så på kvällen den 2/1 styr vi bilen hemåt med vår nya lilla familjemedlem och allting har fortsatt fungera så himla fint även efteråt. Tackar och tar emot. Hon ammar fint, är aktiv och pigg när hon är vaken, magen är det garanterat inget fel på (haha!) och hon känns väldigt stark i kroppen. Så sedan dess har vi verkligen njutit i vår lilla bebisbubbla och diskuterat namn i all oändlighet. Målet är att ha ett namn innan veckan är slut för jag vann visst en liten tävling på Instagram där hennes namn står med på en tavla jag ska få, hehe!

Och här hemma sen har hon fått lite fina paket och dessa underbara rosor! Vi gick en promenad i förrgår (5/1) och jag var lite väl optimistisk gällande längden på den så jag var ganska trött i slutet innan vi var hemma. Igår blev det en betydligt kortare man ack ändå så krävande liten promenad. Så skönt att komma ut och röra på sig och få frisk luft!

Måndag

Det är en härlig dygnsrytm det lilla livet har, sovit hela dagen så vi får hoppas det fortsätter likadant inatt. Men de senaste nätterna har hon varit betydligt mer aktiv på kvällen och natten. I förrgår blev det ingen sömn alls, mest skrik men till slut så somnade hon på morgonen och man kunde själv få sova en timme eller två. Helt makalöst vad pigg och fräsch man känner sig trots en vecka utan sammanhängande sömn. Har nog sovit max 1,5-2h i sträck vid något enstaka tillfälle annars väldigt, väldigt lite. Inatt lyckades vi få till en hyfsad natt i alla fall där vi sov någon timme, ammade en stund, sov igen och sedan fortsatte det så.

I morse somnade hon sedan som vanligt ordentligt och jag passade på att ta en lång, skön dusch, äta frukost, tvätta och fixa en massa här hemma medan pappa och lillan sov sött tillsammans. Sedan har det varit en fortsatt lugn dag med städ av lägenheten, liten promenad och nu vaknade hon till liv igen ordentligt för en stund sen så vi får se hur denna natt blir helt enkelt.

Min förlossning – Del 1

Här kommer min berättelse om hur det gick till när vår dotter kom till världen. En tjej på 4035 gram och 51 cm lång som valde att dyka upp strax efter 01.00 på nyårsdagen. Helt rätt timing om ni frågar mig! Att vara född den 1/1 är helt perfekt tycker jag, kunde inte blivit bättre även om man nu ändå inte kan påverka. Först ut i Ystad var hon och tredje i Skåne län.

I alla fall. På kvällen den 30/12 satt jag och kollade på fotbollscup på läktaren i idrottshallen i Hörby. Framåt 21-tiden började jag få en del ont i magen. Jag körde hem när cupen var slut (H var med och spelade) och sedan övergick det till förvärkar som kom och gick under hela natten. Blev inte mycket sömn alls för min del utan lite grann mellan att jag vaknade av smärtorna. Fick sovit lite mer på förmiddagen på nyårsafton och vid 11-tiden så började jag klocka mina värkar. De varade mellan 40-90 sekunder men kom väldigt oregelbundet under dagen. Ibland med uppemot en halvtimmes paus, ibland lite tätare. Från 17-18 hade jag ca 10 värkar och valde då att ringa in till förlossningen även om jag visste att de bara skulle säga ”avvakta och se, men du är välkommen att ringa när du vill igen”. Under hela dagen hade jag fått andas mig igenom värkarna då de var jobbiga och nu under kvällen blev det ännu värre och jag kunde knappt koncentrera mig på filmen vi kollade på. Pappa var dessutom förbi och fixade lite med våra datorer här under kvällen på nyårsafton.

Klockan 19 sitter jag i soffan och hör det här berömda knäppet innan jag känner att det kommer en hel del vätska. Här trodde jag att vattnet gick men tydligen var det förmodligen bara den yttre hinnan som sprack och gav upphov till detta. Oavsett vad så ringde jag förlossningen återigen och berättade vad som hänt och efter en del övervägande från deras sida så tyckte de jag kunde komma in på en kontroll åtminstone, men eventuellt få bli hemskickad igen. Så jag började slänga ner de sista sakerna i min packning och från ca 19.15 till 19.45 när vi väl kommit iväg så hade värkarna tilltagit en hel del. Och väl i bilen på väg ner till Ystad så var vi verkligen inne i det på riktigt. Kunde inte sitta ner i passagerarsätet utan fick hänga mig lite käckt över ryggstödet för att ens överleva bilresan på ca 25 minuter. Hade så många värkar under denna period att jag tappade räkningen för de hann liksom bara avta innan det började igen nästan.

Från vår första promenad i barnvagnen idag <3

Väl på plats i Ystad blev jag undersökt. Även detta efter mycket om och men för pausen mellan värkarna var så kort och jag kunde inte ligga på rygg pga smärtan. Men en snabb undersökning blev det och jag var där öppen 4-5 cm redan och ja, sen börjar (eller fortsätter) det roliga. Täta värkar och man vet inte vart man ska göra av sig och sin smärta. Inget är skönt, allt gör ont och är obekvämt. Jag är stenhårt fokuserad på att försöka andas ordentligt och inte spänna mig. Det är det enda jag fokuserar på genom hela förlossningen. Fruktansvärt svårt såklart och jag får bli påmind med jämna mellanrum. Men jag har ingen annan tanke än att det är andningen och att vara avslappnad som kommer att hjälpa mig på bästa sätt genom förlossningen. (Helt övertygad!)

Värkarna övergår sedan någon gång till kraftiga sammandragningar/krystvärkar mellan 21.30-22.30 och hallelujah känner jag. SÅÅ skönt! Helt plötsligt får jag lite vila mellan varven och den kraft de medför tar hela kroppen med sig som en våg. Herregud vilken kraft. Krystarbetet gjorde liksom inte ont men den känslan och kraften som sagt, makalös känsla. Det börjar trycka på och jag blir undersökt igen och då är jag helt öppen och det är fritt fram i princip. De kraftiga sammandragningarna (som jag trodde var krystvärkar, men var ungefär samma fast kanske inte riktigt med samma kraft) övergår sedan till riktiga krystvärkar 23.50 enligt journalen.

Sedan följer en spännande tid där jag vid 22.30 sätter mig på en förlossningspall för det är den enda ställningen som fungerar. Går sedan över en sväng till sängen där jag lutar mig över ryggstödet en stund och sedan tillbaka ner på förlossningspallen igen vid 00.25. Från 23 och framåt kollar jag på klockan hela, hela tiden och de skrattar åt mig haha. En stund innan 00 så inser vi att det blir en januaribebis i alla fall (SÅ glad, för det trodde jag inte när allt faktiskt drog igång!). Jag fortsätter att krysta i något som känns som en halv oändlighet. Känns liksom som att det inte händer något men försöker hålla modet och hoppet uppe – Varje avklarad värk är ett steg närmre! Barnmorskan håller koll på hjärtljuden med jämna mellanrum och till slut kommer vi så långt att huvudet börjar komma ut. Det är den enda riktiga smärtan jag känner förutom värkarna innan jag öppnat upp mig helt och hållet. Det spänner på bra när huvudet ska ut, men helt plötsligt är det ute (fattade inte alls att det var det som hände, trodde det skulle vara mycket värre) och i nästa krystvärk så kommer axeln och resten av henne.

Nyfödd på BB <3

Upp på mitt bröst och jag som är helt närvarande tyckte det var en så konstig känsla ändå. Där var hon, mitt barn. Och jag hade genomgått en förlossning helt utan någon som helst smärtlindring och bara gått in i mig själv och fokuserat. Och det första jag tänker är att jag trodde att smärtan skulle vara SÅÅÅ mycket värre än vad den faktiskt var. Det gjorde ont, men inte så att den inte gick att övervinna. Och jag vill helt och hållet tro att det berodde till största del på min egna inställning och mentala styrka i detta, för jag är fruktansvärt smärtkänslig i vanliga fall.

Mer om detta kommer det säkert att bli i fler inlägg för jag är stolt som bara den att jag klarade av att föda min 4035-grams dotter utan att ens ha en endaste tanke på smärtlindring varken innan eller under. Vi kvinnor är så mycket starkare än vad vi tror, vi är skapta för detta!

Och har ni några frågor så är ni varmt välkomna att ställa dem! Tänker att det blir en del till om när vi flyttas till BB och tiden precis efter hon är född men vi fortfarande är på förlossningen. Ett inlägg om hur jag kände direkt efter, om hur goda mackorna var och allt annat jag kan komma på.

2019

Hur summerar man egentligen ett år? Det är ganska många dagar, veckor, händelser, upplevelser och känslor som ska summeras så att dra allt över en kam känns på något vis fel. På det stora hela kanske man kan säga att det var ett bra eller mindre bra år om man jämför med tidigare, vad vet jag. Jag vet bara att till livet hör både med och motgång, lättare och svårare tider, gladare och mer ledsna perioder… Det är något ingen av oss kommer ifrån oavsett hur mycket pengar man har, hur stor eller liten familj man har eller annat som spelar in. Vi lever alla vårt egna, unika liv med olika förutsättningar så man kan aldrig någonsin jämföra sig med någon annan.

Livet går upp och ner, så enkelt är det. Så är det för alla, så har det alltid varit för alla innan oss och så kommer det vara för alla efter oss. Det hör till och det tror jag man måste lära sig att acceptera. Vänner försvinner, djur går bort, nära släktingar går bort, kärleken kommer, kärleken går, man längtar efter saker, man upplever saker och man minns alla upplevelser man varit med om med lite vemod och nostalgi i efterhand. Det är ju det som är livet – för alla.

Så ännu ett år går till historien. Ett år med nya bekantskaper, förlorade vänskaper, nya upplevelser att minnas med glädje och nya händelser att minnas med sorg. Det enda vi vet är att vi aldrig vet vad som kommer hända och att varje nytt år kommer bestå av både sorg och glädje, medgång och motgång. Det finns ingen som bara lever i euforisk lycka 365 dagar om året och alltid mår som ”en prinsessa/prins”, det finns alltid kontraster.

Med detta sagt så tänkte jag nog egentligen summera mitt år, men blev lite osäker nu. För detta år har precis som så många andra år varit en bergochdalbana på många sätt och vis. Men det jag vet är att allting alltid löser sig till slut och det jag hade ångest över för ett år sedan är inget som påverkar mig idag. Allting förändras hela tiden, byts ut och ersätts med annat att må dåligt eller må bra över. Inget är konstant, varken tillstånd eller perioder i livet. Det jag vet är dock att 2020 och det nya decenniet kommer bli ett helt nytt liv i mitt liv.

Men för att sammanfatta det väldigt, väldigt kort så: Ny lägenhet, gravid, Showman såld, Winnie hemkommen från Belgien och såld. Nytt jobb, nya bekantskaper, flera ponnyer som kommit och gått, jag fick äntligen tävla lite igen. Uppstartandet av Equi Secondhand som jag hoppas ska kunna bli något riktigt bra med tiden och massa mer däremellan.

Gott nytt år!

Graviddagbok – Vecka 40 (39+2)

Här lyser jag med min frånvaro. Varenda uns av energi har gått åt till att orka beställa frakt och packa in paket. Det är inte alls så jobbigt som det låter egentligen, men när man helst ligger i sängen och sover hela tiden så är det tufft nog vissa dagar. Jag mår i alla fall fortsatt bra. Var på vanlig rutinkontroll hos min barnmorska förra torsdagen och allt såg i vanlig ordning väldigt fint ut. Måttet på magen följer kurvan exakt, hon är fixerad (sedan ett tag tillbaka nu) och mitt blodtryck såg fint ut.

Hade också väldigt mycket sammandragningar den torsdagen och nog även dagen innan. På kvällen övergick dem till att bli ännu mer intensiva och till och med så att det gjorde ont. Till att sedan poff försvinna och sedan har det inte varit något. Inget mig emot, men man blir ju så himla nyfiken på allt när det väl känns som att det ska sätta igång även om det var falsklarm. Jag är ju mest nyfiken på hur detta kommer kännas, vara och te sig.

Jag vilar i alla fall för fullt. Är inte ens i stallet nu då jag har världens bästa mamma som fixar. En hel del sammandragningar emellanåt, ett humör som svajar något makalöst vissa dagar men annars bra. Bara trött.

Graviddagbok – Vecka 40 (39+4)

Orkar man inte skriva klart inlägget så får man helt enkelt fortsätta nu, 2 dagar senare. Mår fortsatt likadant, trött och humöret är svajigt. Lite sammandragningar då och då, lite ont i magen då och då men inget mer än så. Jag räknar dagar och timmar till det nya året kickar in och håller alla tummar att hon vill bo i min mage tills dess åtminstone!

Så vi får väl helt enkelt se om det blir fler uppdateringar nu innan vi blir föräldrar här hemma. Bara 3 dagar till BF men jag är fortfarande okej med att gå runt och vara gravid förutom att jag inte har några kläder som passar och har vägrat att köpa fler gravidkläder lääänge nu. Så längtar tills jag kan börja använda mina vanliga igen och kanske få unna mig något nytt och fint!

Equi Secondhand

Finns mycket fina saker. Tur man lyckats hålla sig från att inte behålla allting hittills. Insett att det bästa om man ska köpa saker är att inte göra det i sin egen storlek i alla fall haha. Har behållit ett schabrak till grabbarna som jag tänkte sälja. Och så ska jag behålla 1 av 2 par ridleggings som jag köpt. Ska bra prova vilka sen när jag kommer i några överhuvudtaget. Det vill säga när inte hela jag är dels uppsvullen men också inte höggravid haha.

Uppdatering: Wille!

Mer om Wille har jag förstått att vissa av er är nyfikna på. Han syns ju sällan här just på grund av att det är mamma som rider honom till vardags. Träningen flyter på som vanligt, han fungerar som en vanlig ridhäst hemma just nu och det har verkligen hänt massvis med honom. Men det har tagit fruktansvärt mycket tid och engagemang, om folk bara visste. Men mamma älskar ju denna häst och har varit otroligt tålmodig med honom. Han måste verkligen få den tid han behöver och även om han fyller 7 nu efter nyår så är han ju fortfarande låångt efter i sin utbildning både på grund av att han blev sent utbildad med också just för att han kräver all denna extra tid.

Nu har vi i alla fall hittat en ryttare som hoppar honom och de trivs superbra tillsammans. Känns verkligen så roligt. Han blir ju spänd i början med nya ryttare, men nu börjar han lära känna sin Ebba och det ser verkligen trevligt ut. Hon rider honom sådär okomplicerat och avslappnat som han kräver, där man liksom inte gör en affär av saker och ting. Tror det kommer bli jättebra med tiden. Jag vill ju själv kunna ta över och rida honom sen den dagen jag är i form för det och han har fått lite mer rutin för han har verkligen satt ordentliga spöken i min hjärna efter alla turer som unghäst… Så detta blir super just nu och det är roligt att följa utvecklingen!

Förhoppningsvis kan han få komma ut och debutera på tävlingsbanan till våren också. Känner jag honom rätt så lär han vara som en fiolsträng och man kommer verkligen få ta det sakta och i hans takt. Men någonstans får man ju börja. Han får åtminstone inte sånna idiotryck längre som han fick förr i tiden, det har mamma tränat bort med blod, svett, tårar samt någon avramling men framför allt mod! Så det ska bli spännande att fortsätta se hans utveckling framöver och stå på backen!

Tisdag, illamående och hoppträning!

Hej trimester 1 igen och ett illamående som är sådär roligt. Aptiten bortblåst och illamåendet tillbaka. Igår när jag skulle sova så låg jag i 1,5-2h med illamående innan det gick över. Illamående är en hemsk känsla tycker jag, en av flera anledningar till att jag sällan dricker alkohol för att vara bakis kan vara bland det värsta jag vet… Men i alla fall. 18 dagar till BF idag och igår hade jag massa sammandragningar igen och även väldigt ont i magen på morgonen en period. Samt superduperjättetrött. Idag känner jag mig mer som människa igen vilket är skönt, men så fort det blir eftermiddag och kväll så känner man sig tung och rastlös i kroppen igen. Solen skiner i alla fall så jag ska passa på att ta lite frisk luft i samband med att Wille ska tränas nu igen. Kameran är med och jag får smycka ut honom i mina grejer så jag är mer än nöjd över förmiddagens händelse. Sedan blir det sängläge kan jag tänka mig, det behövs nu och det är så skönt att kunna vila och bara fokusera på sig själv en stund nu!

Ännu ett superfint set som ska säljas. Hade jag inte själv redan haft ett i exakt samma färger från Equiline så hade jag lätt behållt detta. En av de finaste färgkombinationerna there is tycker jag! ES har väldigt snygga schabrak, men jag har varken ridbar häst eller är ridbar själv så får man helt enkelt sälja av, man kan inte behåll allt själv. Blev dock fruktansvärt förtjust i Grand Slam-skydden som nu är sålda. Hade ändå behövt i storlek M så det kvittar, men i början tyckte jag de var supertråkiga. Aldrig gillat Ventoskydden speciellt mycket. Men ju mer jag kollade på dem desto mer kär blev jag och nu är jag fast beslutsam om att jag behöver ett par som Nasse och Wille kan dela på sen, haha!

Utrustning all over the place

Det är tur att jag har lite att roa mig med från soffan/sängen när jag inte ligger och sover. Perfekt att kunna sköta från soffan med att sälja av lite saker och köpa lite andra saker. Men åh vad jag fortfarande bara vill ha en lokal att kunna vistas i dit man kan komma och prova samt ha ett ännu större utbud. Men det får helt enkelt vänta oavsett hur mycket jag vill det just nu. Men idéerna bara blir fler och fler för varje dag som går och ni vet ju när man väl satt en massa idéer i rullning och är full av motivation. Ja den där underbara känslan som infinner sig i kroppen, jobbigt när man måste bromsa sig då!

Hade jag haft en skimmel och ridit dressyr så hade jag nog behållt detta, hehe!

Gravidupdate

Igår tryckte denna lilla minimänniska som bor inuti i mig på ganska ordentligt när jag skulle sova. Ont i ryggen kom smygandes och smärtimpulserna som man kan känna när de fixerar huvudet avlöste varandra. Det gör ju ont, men det är ju bara någon millisekund som det hugger till och sedan är det bra, så absolut inget som egentligen är superjobbigt. Bara lite häftigt att känna att någonting händer… typ. I övrigt så grejar hon omkring där inne som aldrig förr och nu när det börjar bli trångt om plats så är det fruktansvärt obehagligt och påfrestande emellanåt. Även när hon hickar så är det jobbigt och obehagligt och man vill bara att det ska passera förbi.

Och på tal om något annat. mina hormonnivåer ska vi inte prata om just nu. Herregud. Glad, ledsen, arg, förväntansfull, kärleksfull, irriterad… Allt på samma gång emellanåt. Jag kan liksom gå runt och känna mig svinarg över något, börja grina över det men ändå vara glad på samma gång. Eller så pendlar det mellan allt lite hur som helst. Måste vara en fruktansvärt oförutsägbar människa just nu.

Nu ska denna människa snart krypa ner i sängen igen och det är knappt så man behöver dra för gardinerna eftersom det knappt är ljust utomhus. Magen skriker vila för den gör lite ont. I morse hade jag dessutom väldigt ont i händer och fötter. Kände mig som en vandrande vattenballong och är helt stel i lederna i fingrarna och har börjat svullna upp lite grann om fötter och allt. Spännande, haha eller.

Började julpynta så smått här hemma förra veckan. Denna hörna blev jag väldigt nöjd med. På tur står att såga massa granris och ta in men riset har legat utanför dörren i snart en vecka nu utan att jag har orkat ens kolla på det. Känner att det är dags. Ska sätta in en del i fönstren i små krukor, samt pynta lite i vardagsrummet men också i två stora fina zinkkrukor utanför ytterdörren. Vi får se om det blir något och i så fall visar jag det här!

Tung mammakropp

Alltså jag kan liksom inte sluta förundras över att det är december och redan den 6te i morgon? Jag kan liksom inte förstå hur tiden har kunnat gå så snabbt och dagarna fram till BF liksom bara rasar och jag har INGEN som helst aning om vad som väntar mig. Jag lägger verkligen inga tankar på det heller utan jag vet bara att inom några veckor kommer mitt liv att ändra på sig för alltid men jag har ingen aning om hur det kommer bli, hur jag kommer känna, vad som kommer hända mer än att jag är helt övertygad om att det kommer att bli bra. Jag står liksom fast vid tryggheten i att jag vet att saker kommer bli jättebra men jag känner ingen längtan och just nu undrar jag hur jag kommer känna då jag är ganska så nöjd med nuvarande tillvaro. Barn och familj känns liksom fortfarande som en sjukt avlägsen tanke fast den är närmre än vad jag någonsin kan föreställa mig. Herregud det ska bli så spännande att få dela med mig av mina tankar här sen en stund efter BF, när allting liksom lagt sig, blivit vardag och kanske känns lite mer självklart.

Och på tal om något helt annat – Glöm inte min Instagramsida. Dessa skydd har jag aldrig varit något större fan av men ju mer jag kollar på dem ju mer vill jag behålla dem… Hmm… Equisecondhand på instagram, glöm inte det!

Graviduppdatering

Sent i söndags kväll styrde vi bilen mot förlossningen i Ystad där jag tänkt att föda då jag kände av minskade fosterrörelser och magkänslan började trycka på att det var dags att checka läget. Väl på plats så var allting lugnt och såg hur fint ut som helst. Normalt antal rörelser och normal mängd fostervatten så ingenting att oroa sig över. Hon hade dessutom hunnit fixera huvudet helt och hållet sedan vi var hos barnmorskan ca 1,5v tidigare så det var ju trevligt. Sedan hade hon förmodligen vänt sig så hon låg med ryggen utåt längs med min mage och därmed sparkade inåt, så det kunde ju förklara att det inte kändes som vanligt. Så jag var nöjd med svaren jag fick och vi styrde bilen hemåt igen.

Sedan helgen har mitt illamående eskalerat något vansinnigt emellanåt också vilket är en mindre härlig känsla. Även magen har exploderat i storlek tycker jag och nu börjar jag verkligen, verkligen känna av den på alla sätt och vis. Även att lillan trycker nedåt. 25 dagar kvar till BF stod det nu, HERREGUD kände jag bara. Jag kan fortfarande inte greppa det och känner egentligen ingen större längtan, jag mest är på något vis. Men inte oroar jag mig för det, allting blir bra! Ska bli kul att se hur vardagen blir sen och hur man roddar allt med hästar med mera, tur jag har mamma som är delaktig i stallbiten (<3).

Denna varelse tänker jag på ofta. Usch det gör fortfarande makalöst ont i mitt hjärta av att tänka på honom.

Begagnat till bra priser!

Häromdagen fick jag en idé och mitt begär efter en egen gård att kunna förverkliga sina drömmar på blev ännu större. Jag vill ju ha gård så jag kan ha fler ponnyer hemma, utbilda, bedriva lite ridskoleverksamhet/tävlingsverksamhet för de som inte har råd med egna ponnyer till tävling med mera. Men jag vill också ha en liten lokal/utrymme till att kunna ha en second hand shop! Jag har fyndat en hel del grejer den senaste tiden, mestadels till mig och mamma och jag vet egentligen inte hur jag kom in på tanken nu men den slog mig och jag blev förundrad över att jag inte tänkt på det innan. Och eftersom att vi lever i den tid vi gör så kan man ju sköta allting elektroniskt och via luften nuförtiden (cyberspace om man vill kalla det så haha). Så jag startade upp ett Instagramkonto häromdagen som jag satte i snurr nu idag och där jag tänkte börja lägga ut begagnade saker i veckan som kommer.

Så allting kommer helt enkelt skötas via Instagram nu så får jag se hur länge jag tycker det är kul att skicka paket på löpande band haha. Ännu bättre den dagen man har en fast punkt dit folk kan komma och handla, det ser jag fram emot! Och för er som är nyfikna/intresserade och som inte redan hittat dit så heter sidan just nu – equisecondhand – då det namn jag egentligen ville ha tyvärr var upptaget. Så jag suger på karamellen ett tag till och ser om jag kan komma på något ännu bättre.

Tanken är att fokusera på bra saker med bra kvalitet av olika märken men som ändå fortfarande är i bra skick eller till och med nyskick. Mer begagnat till folket i stället för att hela tiden köpa nytt, nytt och nytt!

Tiden går fort

I morgon går vi in i vecka 37 och på måndag är det dags för besök hos barnmorskan igen. I onsdags var vi på profylaxkurs och den kan jag rekommendera, men för mig som läst på så oändligt mycket och även varit i kontakt med människor som är insatta i mycket av det som vi gick igenom så kändes det inte som så mycket nytt för mig. Jag känner mig fortsatt väldigt trygg i mig själv, lugn inför förlossningen och känner fortfarande en stark tillit till att min kropp kommer klara av detta som den är gjord för. Idag är det exakt 4 veckor kvar och 90% av tiden har passerat. Jag börjar bli sjukligt sugen på julbord nu så jag är väldigt inne på att köpa hem saker och göra mitt egna nu med allt det jag tycker är gott. Vem vet, jag kanske missar alla julens julbord så då får jag passa på nu. Julmaten är enligt mig bland det bästa med julen, helt klart!

Och är det så att lillan tänker titta ut tidigare och komma strax innan jul så blir det inget julfirande i år för jag kommer bara vilja stänga in mig själv, återhämta mig och lära känna denna nya lilla varelse. Jag är inget större fan av att fira jul i vanliga fall och jag tror att jag har en väldigt hög integritet i mitt vanliga liv samt att jag gillar att vara för mig själv. Det kommer i så fall bli ännu mer påtagligt. Så det kommer bli mycket tid hemma bakom stängda dörrar den första tiden oavsett vad som kommer i vägen som det känns just nu. Jag kommer ta allting i den takt som känns bra för mig helt enkelt, så blir det förmodligen jättebra så!

Såg en filmsnutt på denna mannen igår med sin medryttare. De hoppade ett hinder som vart lite högre än de han hoppat hos mig och det såg verkligen superfint ut. Tror det finns otroligt mycket kapacitet hoppmässigt för den ponnyn så tar man det bara lugnt och skyndar långsamt så kan man nog få ut massvis ur honom! Han var dessutom på sin första P&J med sin ägarinna för ett litet tag sedan och hade skött sig superbra trots att han var lite övertaggad. Blir så innerligt glad och varm av att få höra att det går så bra trots hans ringa ålder och erfarenhet! Snart ska han få vintervila också <3 Tänk att det redan har gått 4 månader sedan han åkte!

New in!

Igår hann jag förutom att beställa, hinna få hem och hinna få på vinterdäck exakt tills dess att det började snöa (alltså jag skojar inte att jag lyckades med allt detta med minsta möjliga marginal, ringde och köpte vinterdäck 1 min innan man var tvungen att beställa för att de skulle hinna komma i tid, hehe…) också att hämta ut ett paket på posten. Detta innehöll ett träns till Nasse. Nu hade jag haft tålamod nog med att hitta det perfekta tränset som har käkrem samt engelsk nosgrimma. Äntligen fick jag tag på drömtränset till ett fantastiskt pris begagnat. Ett Dyon Anatomic till lillprinsen och jag kan knappt vänta på att få prova det på honom. Men först ska det putsas upp ordentligt och oljas in. Skapligt nöjd vill jag lova. Nu har jag ett bra och snyggt träns att visa honom i till våren dessutom, mission completed!

Förövrigt så jobbar jag bara en vecka till nu. Har sett fram emot att gå på ledighet SÅÅ mycket men nu när det faktiskt närmar sig så känner jag inte alls så haha, vad ska jag göra med all min tid? Min kropp behöver ju vila och det ska bli skönt att kunna göra det i den utsträckning jag vill nu innan allt drar igång. Men känns ändå så konstigt. Semester är inte riktigt min grej tror jag så vidare man inte har något inplanerat eller ska resa iväg. Men vem vet, det blir kanske skönt trots allt… Men kroppen känns mest obekväm nu så att ligga i soffan är helt uteslutet, får inre stress bara av att sitta i soffan. Den är dessutom alldeles för mjuk just nu så den är inte alls bekväm.

Vecka 36

Sliten mom to be här som gått in i vecka 36. De senaste dagarna känns det som att magen exploderat. Den bara spänner och känns allmänt jätteivägen, börjar likna en fotboll. Nu mina vänner, nu vill man bara gå i ide sista perioden. Ingenting är bekvämt längre och det har riktigt krupit i kroppen de senaste dagarna. Man vänder och vrider på sig på nätterna, benen sprattlar av myrkrypningar och som pricken över i’et så fanns det inget varmvatten (igen..) nu när jag skulle duscha. Brukar kännas bättre i kroppen efter en varm dusch med spänningar osv men jag fick se mig besegrad (gnäll, gnäll, gnäll). Nu närmar det sig verkligen med stormsteg och man kan i princip säga att det är en månad kvar nu. Whaaaaat

Jag håller på att tömma minneskortet till kameran nu, sedan ska jag ladda batterierna och packa ner den att kunna ha med mig till förlossningen när det väl är dags. Det börjar bli spännande nu, om en vecka går vi ju in i december månad och då kan man verkligen ta på känslan av att det känns nära antar jag!

3 år gammal bild lyckades jag rota fram när jag startade min externa hårddisk. Den ska jag gå igenom någon dag, såå kul med alla gamla bilder!

Avstå tidigt UL, KUB-test mm

Gjorde du något tidigt UL eller väntade du till i vecka 18-19? Var du aldrig rädd för missfall? Jag har flera runt mig där fostret dött i ca v 6 men missfallet inte startar förrän vid v 14 så dom trott att dom var gravid. Jag är så otroligt rädd för det själv.

Hej! Jag valde att avstå det tidigare ultraljudet som man dessutom kan kombinera med ett blodprov och därmed göra ett så kallat KUB-test där man kollar efter sannolikheten för kromosomförändringar hos fostret.

Anledningen till att jag valde att avstå är flera och skiljer sig kanske från mängden. Men jag skiljer mig nog från mängden gällande mycket och jag tycker det är viktigt att man får göra det och att man får göra det som känns bäst för en själv utifrån den forskning man väljer att läsa och ta till sig av. Jag tror ju och hoppas att alla gör val utifrån vad de själva tror är bäst för sig och sina barn, sedan att de valen är helt olika från individ till individ får alla helt enkelt lära sig att respektera. Mitt allra bästa råd när man är gravid är att börja läsa på ordentligt och då inte bara från ena sidan av myntet utan även också det andra. Finns massvis med information, forskning och vetenskap som det sällan pratas högt om men som är lätt att klicka sig fram till på t.ex google.

– Dels så valde jag att avstå för att jag inte ville göra fler ultraljud än vad jag tyckte kändes nödvändigt. Hos strålsäkerhetsmyndigheten kan man läsa ”Strålsäkerhetsmyndigheten rekommenderar gravida att endast genomgå ultraljudsundersökningar när det finns ett medicinskt syfte. Nyttan med undersökningen ska vara större än risken för skadliga effekter. […] Dessutom har epidemiologiska studier visat att det finns risk för neurologisk påverkan hos foster som exponeras för ultraljud. Därför ska metoden enbart användas i medicinskt syfte.”

Vill man då använda ultraljud för ett KUB-test för att man känner att det känns tryggt att göra så är ju det en sak. Men att jag skulle göra ett ultraljud bara för att jag kanske fick chansen att se fostret kändes för mig inte rätt då jag inte vill exponera mitt foster för mer än nödvändigt.

– Sedan så valde jag ju även att avstå hela KUB-testet och därmed inte ta reda på om det fanns någon sannolikhet för kromosomförändringar (Downs syndrom t.ex…). Jag var väldigt kluven inför detta beslut och det kändes som att jag inte hade så länge på mig att tänka. Men jag började läsa på om hur man gick till väga, vad de gjorde om man hade hög sannolikhet, människors egna erfarenheter av detta, hur vida resultaten stämde med mera och kom väl fram till att jag ville avstå. Om än fortfarande lite osäker men idag när jag hunnit både läsa mer och ta in det mer så är jag 100% på att det var rätt beslut för mig.

Anledningen till att jag tycker det kändes rätt för mig är för att man bedöms på en sannolikhetsskala. Till exempel så kan man få en sannolikhet på 1 av 10, en av 100 eller 1 av 20000. Och för mig säger det absolut inte någonting. Får man en hög sannolikhet går man vidare och gör ytterligare prover/tester som kan leda till missfall men egentligen är det inte ens säkert att den har några förändringar. Eller så kan man få en låg sannolikhet, gå omkring och känna sig lättad och sedan faktiskt ändå få ett barn med förändringar. Eller så kan man få en hög/låg/mitt emellan sannolikhet för kromosomförändringar och så ska man gå runt och oroa sig i flera månader innan barnet kommer och man faktiskt får veta. Och att gå runt och bära på den stressen/oron tror jag knappast gynnar varken mamman eller fostret. Så när jag slog samman allt jag läst på, kände in min egna magkänsla och vad som kändes rätt för mig så insåg jag att jag verkligen inte tyckte att det var värt att gå igenom. För alla utfall kändes fel.

Så här resonerade jag. Och som ytterligare svar på din fråga. Nej jag har aldrig varit orolig för missfall. Dock har jag ändå känt någon typ av lättnad efter att man passerat vecka 13-14 samt nu när man närmar sig slutet och bebis kan komma när som helst utan några större komplikationer. Men orolig har jag aldrig varit. Jag har känt mig väldigt lugn och trygg med detta. Magkänslan har hela tiden sagt att det är meningen och att det kommer att gå bra och den har jag lärt mig att lita på. Och någonstans där inne så tror jag också på att naturen har en del med i spelet, vilka som överlever och vilka som inte gör det av olika skäl. Hade jag fått flera missfall och verkligen längtade efter barn utan att kunna få detta så hade jag dock gått till grunden med problemet och träffat någon som är specialiserad på området gällande kost, kosttillskott och mycket sådant som jag tror spelar jättejättestor roll. Men det är inget jag kommer gå in på idag. Blev nog långt ändå detta, hehe. Men gjorde ett vanligt rutinultraljud i vecka 19-20 för att kolla ungefärlig storlek, få ett uppskattat BF-datum och sånt.